[BILD1]Sedan de danska karikatyrerna på bland annat Muhammed har det blivit etablerat att hoten från den islamska världen ska tillåtas påverka yttrandefriheten. I Sverige ledde det som bekant till att Laila Freivalds beordrade stängningen av en webbsite, vilket visserligen ledde till att hon till slut fick avgå men som samtidigt var ett uttryck för en tidskänsla. Respekten för Islam, för en annan religion, kräver att vi tar på oss andra restriktioner för yttrandefrihet och öppenhet än vad vi tycker är självklart.
Det bygger på ett antal feltänk. För det första är det en missrespekt mot den muslimska världen att låta dess extremister definiera hur den ser ut. Thomas Friedman skriver i en krönika om detta på följande sätt:
What is insulting is the politically correct, kid-gloves view of how to deal with Muslims that is taking root in the West today. It goes like this: Hushhh! Dont say anything about Islam! Dont you understand? If you say anything critical or questioning about Muslims, theyll burn down your house. Hushhh! Just let them be. Dont rile them. They are not capable of a civil, rational dialogue about problems in their faith community.
Och han har rätt. Det finns ett förhållningssätt mot islam och islamska ledare som bortser från demokratiska värden och muslimska människor rätt till frihet och demokrati, som utgår från at muslimska ledare är omogna och ska tillåtas vara det för att de inte kan bättre. Det är rasism i toleransens namn. Och den leder till att vi indirekt accepterar att extremisternas krav på islams överhöghet över samhället också ska påverka vårt samhälle. [BILD2]
För det andra innebär denna respekt inte en respekt mot en religiös tro utan mot politiska ambitioner som legitimeras av islamsk tro. Diktatur, hat och demonstrationer mot det fria ordet kan aldrig legitimeras på grund av religiös tro.
För det tredje bortser de som vill tysta kritiken mot islam inte bara att det inte är islam det handlar om utan om de som förtrycks i islams namn. En del av dem har flytt till Europa, eller USA, för att ta del av vår yttrandefrihet, inte för att se den reducerad.
För det fjärde är karikatyrerna en förolämpning bara mot dem som vill ta dem på allvar. Just de som ropar högst på ursäkter och självcensur tiger när totalitära fundamentalister i islams namn spränger andra människor i luften, de må vara muslimer, kristna eller judar. Deras stora problem borde inte vara en dålig skämtteckning utan en vidrig verklighet där totalitära ledare sätter likhetstecken mellan muslimer och terror, islam och förtryck. Det är inte karikatyrerna som är den stora förolämpningen mot islam utan dem som brukar den för sina egna syften. Det är inte dem som tecknar Mohammed med bomber i turbanen som skändar en religion utan dem som bär bomber under sina kläder för spränga unga människor och småbarn i luften.
Det borde islamska ledare demonstrera mot hellre än att kräva ursäkter från tidningar, ambassader, statsministrar eller påven för att de brukar sin yttrandefrihet till den dialog som alltför många muslimska ledare nekar sina folk rätten till.