Ser när detta skrivs på president Obamas och kinesiske ledaren Xi´s gemensamma presskonferens i Washington. Obama menade att världens två största ekonomier hade nytta av de gemensamma samtalen. Med all respekt har han fel på en punkt där. Kina och USA är inte världen två största ekonomier. Bara de två näst största. Världens största ekonomi är EU.
Har med detta i perspektivet under veckan presenterat min nya skrift The European Agenda. Den tar sikte på att tillföra den mer allmänna europeiska debatten, i den mån och där den finns, ett annat perspektiv på den ekonomiska politiken än det som har dominerat de gemensamma diskussionerna sedan krisen bröt ut 2008.
Europas grundläggande ekonomiska problem, och därför också vårt mest grundläggande politiska problem, långt större än vad varje debatt om fördragsförändringar kan tyda på, är vår gemensamma och samlade konkurrenskraft. Det är den bristande konkurrenskraften som bidrog till de långsiktiga handelsunderskott som krävde lån och finansiering utifrån, och som ledde till att framförallt länderna i södra Europa överkonsumerade. Det var kombinationen av en spenderpolitik, vikande konkurrenskraft och tillväxt tillsammans med en förhoppning om att lån skulle kunna överbrygga inte bara gapet mellan för små intäkter och för stora utgifter utan också mellan svag tillväxt och tider då problemen löser sig själv.
Så blev det inte och när den amerikanska lånebubblan briserade i Europa var det för att det finansiella systemet här var överansträngt. När lånen är för stora blir räntebördan för stör samtidigt som lånen har skjutit reformer på framtiden och bidrar till att konservera gamla strukturer och fortsatt vikande konkurrenskraft.
Så blev skuldbördan så stor att den slog sig in i de offentliga finanserna, i den mån den inte redan var där, och så vek investeringar när räntor rusade i höjden och förtroendet för ekonomin rasade. Att i det läget försöka lösa problemet med för stora lån och billiga pengar bidrar till att förstärka problemen, och skuldbördan, utan att man hanterar den konkurrenskraft som är avgörande för tillväxt och för att ekonomin ska kunna attrahera nya investeringar. Investeringar utan avkastning är inte investeringar och attraherar inte kapital. Investeringar som lovar vinst och avkastning attraherar alltid kapital.
Likväl har så mycket av europeisk ekonomisk debatt präglats av förhoppningar om billiga pengar, ökade kvantitativa lättnader, fortsatt större underskott för att stimulera till tillväxt och planer för subventionerade investeringar. Inget av detta ger mer konkurrenskraft och bidrar inte till den stabilitet som ekonomisk trovärdighet förutsätter. Om stabiliteten inte finns där, om inte den privata sektorn får ett större utrymme och om inte investeringar kan ge avkastning blir det inte de investeringar som behövs, däremot investeringar i de gamla strukturer som borde förändras istället för att förstärkas.
Om den övergripande europeiska debatten har haft denna inriktning, om än med ständigt återkommande krav på reformer, så har många medlemsstater reformerat samtidigt som man konsoliderat sina offentliga finanser. Och de har lyckats väl. Sverige och Tyskland är två exempel, Portugal, Spanien, Storbritannien och Lettland när man börjat reformera, i några fall sent och i andra fall tidigt. Och resultaten har kommit i den takten. I några av dessa länder har vi i dag den högsta sysselsättningen någonsin, i Tyskland, Sverige och Storbritannien.
Och det är denna inriktning som borde vara den grundläggande inriktningen för alla våra gemensamma ansträngningar. Det handlar i grunden om att förverkliga det grundläggande fördraget för EU med kraven på fri rörlighet och gränser öppna för konkurrens och för människor. Det bör vara ramen för europeisk politik.
Det saknas inte utmaningar, som ställer krav på vår ekonomiska förmåga. Ryssland, Mellersta Österns sammanbrott, flyktingvågor nu och i framtiden, klimatfrågan, frihandelsavtalet med USA, ledarskap för frihet och demokrati. Världens största ekonomi behöver också bli den mest dynamiska.