[BILD1]Den Nordkoreanska provsprängningen av en atombomb skrämmer världen. Likväl är det inte någon överraskning. En galen regim har under årtionden förtryckt sitt folk och rövat det på välfärd och livsmöjligheter. Provsprängningen ingår i ett mönster där nordkoreanerna också har utvecklat ballistiska missiler, som även de har provskjutits med internationella protester som följd. Nordkorea lever under en galen och därför hänsynslös regim som har en aggressiv politik mot sin omvärld, i första hand Sydkorea men i andra hand Japan, I den mån provsprängningen inte skulle vara ett uttryck för aggressiva planer är den ett uttryck för en paranoid världssyn där omvärlden målas ut som en fiende som hotar landet, och det kan i sina praktiska konsekvenser vara lika illa.
Kan Nordkorea tänkas använda sina kärnvapen, när man har utvecklat dem också i antal och inte bara till provsprängning? Svaret är ja, det är därför man har byggt dem, antingen för att hota andra eller för att slå mot en förment angripare. Det innebär inte att man planerar att använda dem eller att man avser att angripa till exempel Sydkorea med kärnvapen. Det tänker sig nog även den galne diktatorn för innan han gör. Men det finns få som vill avfärda galenskapen med att man inte kommer att använda sina kärnvapen. Och därmed har Nordkorea nu skaffat sig en makt som i sin yttersta konsekvens kan innebära att man använder kärnvapen mot fiender som ledarna anser går Nordkoreas grundläggande nationella intressen emot. Och det är ytterst en galen diktator som avgör vad som är Nordkoreas grundläggande nationella intressen. Det kan vara sanktioner som beslutas av säkerhetsrådet, det kan vara blockader av den livsviktiga energitillförseln. Och det kan vara ett försvarspolitiskt agerande för att motverka det Nordkoreanska hotet genom antimissilsystem. Ingen vet vad som rör sig i en galen diktators huvud.
Men det får inte innebära att sanktioner inte ska genomföras. Den dag som de Nordkoreanska ledarna upplever att deras krav och villkor respekteras på grund av kärnvapeninnehavet kommer deras krav och villkor gentemot andra att växa. Och det kommer att leda dem allt snabbare och snabbare till den punkt där gränsen ändå dras med de risker det då innebär. De måste redan nu få möta ett omedelbart gensvar.
Det som nu hänt ökar ytterligare riskerna för att Iran snabbt fortsätter framåt, om så behövs med Nordkoreansk hjälp. Det vore inte något dramatiskt för någondera sidan. De iranska ballistiska missilerna Shahab är utvecklade med hjälp av Nordkoreansk teknologi. Och då har världen plötsligt två regimer av fanatiskt slag som förfogar över kärnvapen, utan några spärrar mot att sprida teknologin vidare till andra grupper, och utan den återhållsamhet som hänsyn till den egna befolkningen leder till.
Detta är en global utmaning mot fred och säkerhet som kräver mer än transatlantiskt samarbete. Det är Kina som är den stora aktören och grannen till Nordkorea. Det är Kina som genom sin politik kan ha det avgörande inflytandet över vad som i framtiden ska ske i den galna diktaturen. Ett Kina som utvecklas mot demokrati och mångfald, oavsett under vilka former och nästan oavsett i vilken takt kommer att kunna vara en avgörande allierad i den politik som nu krävs. Att bidra till en sådan utveckling är kanske det transatlantiska samarbetets främsta utmaning. Desto mer ledande ställning den transatlantiska ekonomin har, desto större attraktionskraft kommer dess grundläggande idéer och marknader att ha. Ett Kina som går i takt med Europa och USA kommer att kunna vara en säkerhetspolitiskt allierad i den nya galna värld vi såg växa fram med ett ytterligare steg i dag. I en tid då den globala ekonomins balans också innebär en försvagning av den politiska demokratins dominans är den demokratiska utvecklingen i länder som Kina och Ryssland avgörande. Och vägen till dagens Pjöngyang går inte i första hand över säkerhetsrådet utan över Beijing.