Det är nu ställt utom all diskussion att en gemensam valuta ger ökad handel och tillväxt. Det har även Nej-sidans ekonomer och andra företrädare accepterat. Det är inte så underlig eftersom det är uppenbart att en gemensam valuta gör det lättare och ger mer konkurrens.
Om det vore så att skilda valutor hade ett värde i sig borde det vara bra för Sverige att ha olika valutor i olika delar av landet. En Värmlandskrona, en Skånekrona, en Stockholmskrona, och så vidare. Men vi inser var och en att det blir svårt för den enskilde och det blir svårt för företagen. Det blir inte bara stora växlingskostnader och byråkratiska krångligheter. Det kostar också i form av valutasäkringar, osäkerhet om prislistor och investeringar samtidigt som olika priser blir svårare att jämföra med varandra eftersom värdet av olika produkter och tjänster kan förändras över en dag.
Om Nej-sidan hade rätt i att det är bättre med fler valutor borde de driva det kravet i Sverige. Men det gör de inte eftersom det så uppenbart att det är fel när vi använder exemplet Sverige. Och i en tid med en gemensam marknad och öppenhet över gränserna fungerar skilda valutor inom EU på samma sätt som hinder och trösklar för handel och tillväxt. Det är därför även Nej-sidan tvingas erkänna att ett nej innebär lägre tillväxt och mindre välfärd.
De har därmed svårt att förklara värdet av att vi skall ha olika valutor när välfärden blir sämre. Det kvarvarande motivet för nej-sidan blir då att den politiska makten skall ha kunna devalvera värdet på medborgarnas pengar, antingen genom att kronan är flytande och tvingas ta smällarna av den ekonomiska politikens misslyckanden eller genom regelrätta devalveringar beslutade av politiker. Vänsterpartiet, miljöpartiet och centerpartiet slåss i själva verket för rätten att kunna sänka värdet på kronan istället för att ta ställning till de reformer som behövs för att stärka Sveriges konkurrenskraft.
Det är den utvecklingen som gjort Sverige fattigare de senaste 30 åren, Vi har devalverat oss ur problemen istället för att lösa dem. Följden är att Sverige som en gång var bland världens rikaste länder i dag är fattigast i Norden och nummer 17 i världen. Tydligare betyg kan inte sättas på en politik som låter kronkursen bära den ekonomiska politikens misslyckanden.
Därmed blir det uppenbart att Nej-sidan måste lämna besked om hur det svenska samhället skall bära kostnaden för mindre tillväxt och sjunkande kronkurs i framtiden. Det kommer att drabba, liksom det har drabbat. Är det värt att svenskarna skall bli fattigare bara för att deras politiker skall få devalvera istället för att ta ansvar inför sina väljare?
Under måndagen kommer jag att besöka Värmland. Under de möten jag då har kommer jag ställa frågan till Nej-sidan hur de skall låta svenskarna betala för kostnaden för att stå utanför. Och jag kommer att envisas med den enkla men mycket allvarliga frågan varför de inte vill ha en särskild Värmlandskrona och olika kronor för andra delar av landet om det nu är så bra med skilda valutor i en gemensam ekonomi. Jag är inte säker på att vare sig jag eller väljarna kommer att få svar.
Gunnar Hökmark
Riksdagsledamot och ordförande i riksdagens konstitutionsutskott