Den samlade utvecklingen i det svenska samhället visar på en imponerande förändring till det bättre. Sveriges internationella framgångar är betydande, samtidigt som vår säkerhet stärks genom en snabbare ökning av försvarsförmågan än i de flesta andra länder. Enskilda nyheter slår igenom, men det är som om den mediala bilden av det politiska spelet och taktiserandet kring regeringsbildningen – oavsett politikens innehåll – är viktigare för den politiska journalistiken och, självfallet, för Socialdemokraterna.
För Socialdemokraterna är den faktiska och politiska utvecklingen i grunden besvärande på flera avgörande punkter. De vill inte – och det gäller uppenbarligen också betydande delar av den politiska journalistiken – erkänna att Ulf Kristersson har lyckats där Magdalena Andersson misslyckades.
Den växande brottsligheten under Löfven och Andersson har nu ersatts av kraftigt minskad brottslighet och radikalt färre dödsskjutningar. Gängkriminaliteten pressas tillbaka med stora steg. Det är ett politikskifte som lett till denna förändring. Tidigare passivitet har ersatts av aktivitet. Det är svårt att se några socialdemokrater hälsa denna utveckling med glädje. Som en mindre eftergift till framgångarna gör S allt för att hävda att man alltid har tyckt som regeringen – trots att man tidigare fördömde oppositionens förslag och krav.
Migrationspolitikens godtycke och öppenhet har ersatts av stramhet och tydliga regler. Socialdemokraterna följer i opposition regeringens politik, medan de övriga rödgröna partierna motsätter sig den och vill öppna för ökad invandring under generösare villkor. Problemet med så kallade tonårsutvisningar – som framför allt var en följd av utdragna handläggningstider efter fattade utvisningsbeslut – åtgärdas nu. Därmed försvinner också möjligheten att använda detta problem som argument mot en stramare migrationspolitik.
Det tyder varken på upplysthet eller tolerans att blunda för de problem som en mycket omfattande invandring har lett till. Den stora invandringen har motverkat integrationen och drivit fram segregation och utanförskap, med konsekvenser i form av högre arbetslöshet å ena sidan och ökad kriminalitet å den andra. De som drabbas hårdast är de människor som lever i segregationens Sverige. De utsätts för gängkriminalitet, klanstrukturer och hedersförtryck i en omfattning som påverkar närmare 400 000 människors vardag. Att låta rättsstaten vika ned sig inför detta och att låta liberala principer om alla människors lika rätt underordnas andra värderingar är varken liberalt eller progressivt.
Det finns i migrationsdebatten två olika perspektiv. Det ena handlar om vad man tycker om invandrare. Det andra handlar om vilken invandringspolitik man vill föra. Det som skiljer SD från regeringspartierna är att SD tenderar att i första hand uttrycka misstro mot invandrare, medan regeringspartierna kritiserar den invandringspolitik som regeringen Andersson lämnade efter sig. Den debatt som SD för motsvaras på den andra sidan av dem som anser att ökad invandring alltid är önskvärd och som inte vill se några problem med invandringen. SD är blinda för de bidrag människor från andra länder ger till Sverige, medan den motsatta sidan – som ofta betraktar sig som liberal – är blind för invandringens problem.
Sverige har nu en migrationspolitik som Socialdemokraterna i stort sett ansluter sig till, men som de aldrig kommer att kunna genomföra eftersom de är beroende av partier som vill återgå till den tidigare ordningen. Den gamla politiken innebar inte tolerans mot den enskilde utan likgiltighet inför dem som drabbades av den stora invandringens konsekvenser. Nu har vi möjlighet att ta itu med dessa problem genom att bryta segregationen, skapa bra skolor att välja mellan, öppna arbetsmarknaden och ställa krav på arbete i stället för bidrag. Det kommer en regering ledd av Magdalena Andersson inte att kunna göra.
Sverige har blivit en framträdande medlem av Nato, med stor betydelse för hur alliansen utvecklas i norra Europa. Toppmötet i Ankara blev ett erkännande av Sveriges starka ställning och en unik framgång för svensk försvarsindustri. En regering där MP och V haft inflytande och där tidigare motståndare till Nato varit tongivande hade inte kunnat uppnå detta.
Sverige tillhör i dag de länder som snabbast stärker sin försvarsförmåga. Den tidigare regeringen med Magdalena Andersson och Peter Hultqvist hävdade att det inte var organisatoriskt möjligt att öka försvarsanslagen till mer än 1,5 procent av BNP till 2025. I stället för att bygga upp försvaret nöjde man sig med att bromsa den fortsatta nedgången efter många år av alltför låga anslag.
Sverige har haft ett starkt genomslag i arbetet med att skapa en agenda för europeisk konkurrenskraft. Regeringarna Löfven och Andersson drev i stället igenom den så kallade sociala pelaren, med ökad reglering av arbetsmarknaden – något som Sverige tidigare motsatt sig.
Sverige har varit pådrivande för de handelsavtal som EU har ingått eller nu förhandlar om. Det är handelsavtal som Socialdemokraterna accepterat men inte drivit, och som MP och V har röstat emot. En regering ledd av Magdalena Andersson kommer inte att kunna driva en konsekvent frihandelspolitik inom EU.
Arbetslösheten sjunker nu. Nationalekonomen Lars Calmfors konstaterar att det är en följd av den förda politiken, trots en svår omvärld.
Inflationen hör till de lägsta i EU, medan den låg på rekordnivåer när Magdalena Andersson lämnade regeringsmakten.
Tillväxten tillhör nu de högsta i EU, medan den tillhörde de lägsta när Socialdemokraterna förlorade regeringsmakten.
Trots snabbt ökade försvarsanslag, omfattande stöd till Ukraina och stora infrastruktursatsningar har Sverige i dag en statsskuld som andel av BNP på ungefär samma nivå som när den socialdemokratiska regeringen lämnade makten. Socialdemokraterna har kritiserat att försvarsanslagen och stödet till Ukraina inte finansierats med skattehöjningar – något som hade riskerat att bromsa den ekonomiska återhämtningen.
Sysselsättningen är, liksom tidigare, bland de allra högsta i EU.
En socialdemokratiskt ledd regering kommer att återfalla i den politik som präglade perioden 2014–2022. Det var en period av misslyckanden. Den kommer att underminera den svenska kapitalmarknaden, som är en av de mest utvecklade i EU, genom högre skatter på banker – som ytterst drabbar låntagarna – och genom höjda skatter på kapital. Den kommer att ersätta privat sparande och marknadens kapitalförsörjning med en statlig investeringsbank som gör politiska prioriteringar av samma slag som tidigare lett till stora förluster. Den kommer att driva fram en avveckling av privat välfärd som vuxit fram genom konkurrens och genom människors egna val. Den kommer att företräda en mer socialistisk politik, med en större stat, högre skatter, större bidrag och ökad statlig styrning av ekonomin.
Om Socialdemokraterna verkligen tog Sverige på allvar skulle de gratulera till den politik som vänt en farlig utveckling och brutit med den politik som de själva förde.
Den liberal som föredrar en rödgrön, socialistisk regering – med dess utrikespolitik och inrikespolitiska maktagenda – framför en regering som för en liberal politik har gått vilse i kulturkrigets dimmor. Om man tar liberala ideal på allvar.