I överläggningar och diskussioner i Vilnius om säkerheten och demokratins utveckling i Östersjöregionen. För 25 år sedan stod det litauiska folket modigt upp för sin frihet och självständighet. Det fanns på den tiden de svenska politiker som ansåg att detta var en provokation mot Moskva och Sovjetunionen. Friheten och demokratin var för oss men inte för våra baltiska grannar. De hade att fortsatt leva under sovjetiskt förtryck.
Pierre Schori hävdade att de inte ens ville ha självständighet, bara ökat kulturellt oberoende. Ingvar Carlsson och Sten Andersson hävdade på fullt allvar att de baltiska staterna inte var ockuperade. Det var inte litauernas egen uppfattning, ej heller letternas eller esternas.
I januari 1991 försökte den sovjetiska ledningen kväsa demokratin och det demokratiskt valda parlamentet. Stridsvagnar och soldater tog över TV-tornen, körde över och dödade unga frihetskämpar, samt omringade parlamentet. Då, natten den 13 januari stod jag i en ständig kontakt med parlamentets talman och landets president Vytautas Landsbergis. Det var en natt då modet vann över makten. Landsbergis tillsammans med tusentals andra litauer stod kvar i värnet av sitt parlament och sin frihet. Tusentals stod ansikte mot ansikte mot stridsvagnssoldaterna vid de barrikader som fortfarande finns kvar som minnen av denna natt.
Nu ser vi hur Ryssland på nytt söker öka sin dominans över närområdet. För varje steg man tar, som vi ser på Krim och i resten av Ukraina, förlorar demokrati och rättsstat. Ett ökat inflytande för Putin innebär förlorad demokrati och rättsstat i vårt gemensamma Europa. Här i Vilnius samtalar jag tillsammans med kolleger med den vitryska oppositionen, som lever i en brutal diktatur i skydd av den ryska regimens skuggor.
Hirdmännen i den svenska Nato-debatten, och i debatten om Rysslands anspråk på sina grannländer, finns det de som hävdar att de baltiska staternas frihet att välja väg och deras suveränitet och försvarsvilja är en provokation mot Ryssland. Vi ska enligt deras uppfattning förstå och respektera att Putin inte vill ha demokratin och rättsstaten krypande närmare den egna plutokratin där media stryps, rättsstat undermineras och demokratin tynar bort. Därför vill de att vi ska förstå Ukrainas suveränitet och väg till demokrati som en provokation mot Putin själv, som om regimen Putin har en rätt att trygga sin egen existens med andra människors ofrihet.
Den dag Vitryssland får sin självständighet och demokrati är det självfallet ingen provokation mot någon. Den vitryska oppositionens vilja att vända sina länder i riktning mot Europa istället för att vara underordnade korrumperade och maktfullkomliga regimer som den egna och den ryska är inte ett hot mot någon. På samma sätt som några av oss stod upp för de baltiska staternas frihet måste i dag än fler av oss stå upp för deras fortsatta för Vitrysslands frihet. Det är lång väg dit. Regimen Putin kommer liksom i Ukraina försöka destabilisera och underminera vägen mot demokrati och suveränitet.
Den valkampanj som nu pågår inför valen den 11 september är inte fri utan regisserad med statskontrollerade media och ständiga hot mot oppositionen. Det finns inget skäl att vara tyst om detta och det finns inget skäl att säga något annat än att regimen Putin kommer att försvara ofriheten och hindra friheten, liksom man genom sin maktutövning och påtryckningspolitik vill underminera andras frihet och demokrati.
Det finns i svensk debatt många som inte ser vitryssarnas eller ukrainarnas frihet som lika viktig som vår. De hävdar till och med att det finns legitima eller förståeliga skäl för den ryska invasionen och krigföringen och att det egentligen var Ukrainas fel att Ryssland invaderade Krim.
De ser inte att friheten har sin egen rätt och inte kräver ofrihet till någon annan. Det gjorde de heller inte när det gällde ester, letter och litauer för 25 år sedan. Men de fick fel och friheten fick rätt. Det gäller också i vår tid. Vitryssland har lika stor rätt att vara en fri nation som Sverige eller Litauen, även om den ryska regimen ser frihet och demokrati som hot mot den egna makten.