Remisstiden för regeringens befängda projekt att lägga ner välfärd som människor har valt, om den är så välskött att den går med vinst, har nu blivit förlängd några dagar. De stora remissinstanserna, förutom LO som nu ser ett nytt socialistiskt löntagarfondsprojekt, dömer ut Reepalu-utredningens förslag om vinsttak. Det har i praktiken redan blivit krossat i intellektuell bemärkelse eftersom det visade sig att det vinsttak som utredningen hade satt skulle tvinga de allra flesta att lägga ner sin verksamhet eftersom vinstmåttet var befängt och dessutom gav ett tak som är långt under de krav som staten har på sina företag.
De statliga och regionala myndigheter som har svarat dödar förslaget en gång till. Konkurrensverket klargör till exempel att det inte finns några sådana övervinster som utredningen och regeringen vill bekämpa. Och så följer svar efter svar. Från olika perspektiv visar de att den socialistiska dogmatiken skulle drabba patienterna, eleverna, lärarna, föräldrarna, de äldre och välfärden i sin helhet.
När jag ser de olika sammanställningar som nu görs blir det slående hur lite media har ägnat sig åt att granska denna mycket stora politiska, ekonomiska och för människor viktiga fråga.
Den kritiska granskningen av förslaget har ersatts av en ständigt kritisk granskning av fenomenet privata välfärdsföretag som har utgått från att vinst underminerar välfärden, vilket är fel, att privat äldreomsorg i cynisk vinstjakt väger blöjor, vilket är fel, eller att det är orättvist med privata tjänster eftersom alla inte har tillgång till dem, vilket är fel eftersom de är tillgängliga för alla utom i de delar av landet där socialister av olika kulörer har stängt dörren för dem.
Den problemformulering som LO och vänstern har satt har blivit journalistikens, alltifrån DN:s famösa reportage värdigt Fox, till rubriksättning av enskilda artiklar och oförmågan att granska offentliga alternativ på likvärdigt sätt.
Problemet med vinst har blivit en självklar utgångspunkt, med den lika självklara vänsterreflexen att vinst underminerar kvalitet, effektivare resursanvändning har blivit till ett annat problem, konkurrensen har framställts som ett problem, valfriheten ett annat. Den kritiska granskningen har utgått från Reepalu-utredningens problemformulering och har aldrig riktats mot den, dess utgångspunkter eller dess konsekvenser.
Samtidigt har i grunden kvaliteten och förlusterna i i offentliga verksamheter aldrig ställts mot de privatas bättre resultat. Enskilda fall av misstag, felaktigt utförd vård eller misskötsel inom den privata sektorn har däremot generaliserats som en bild av de privata verksamheterna som sådana.
Den mycket enkla frågan om vad som händer med de flera 100 000 tals människor som förlorar sin skola, sin vård, sin omsorg har vad jag vet aldrig ställts, trots att de rödgröna förklarat att de som ingen annan vill avveckla människors välfärd.
Just nu debatteras med stora rubriker och stort allvar nedläggningen av BB i Sollefteå vilket verkar vara en av många oförklarliga prioriteringar socialdemokrater gör där de har ansvar för vården.
Men verkligheten är ju att socialdemokraternas attacker mot de privata välfärdsföretagen riktar sig mot hundratals och åter hundratals skolor, öppenvårdscentraler, äldreboenden och omsorgsverksamheter i hemmen.
Skolan som eleverna går i måste ju läggas ner. Äldreboendet som människor har valt i bästa fall säljas till kommunen. Vårdcentralen försvinna. Människors valfrihet avvecklas och socialdemokratiska politikers kontroll över välfärden bli så som i Sollefteå så också i landet i sin helhet.
Vare sig DN eller SvD som gör långa reportageserier om äldreomsorg och sjukhus har ställt sig frågan vad som händer när privat äldreomsorg läggs ner och privata sjukhus tvingas stänga. P1 Morgon som ägnat morgnar åt att reflektera över kampen mot vinster har heller inte gjort det. Men såvitt jag vet heller inte pressen runt om i landet eller Sveriges Radios och Sveriges Televisions lokala redaktioner.
Ingen har brytt sig om att ställa frågan vad som händer när vänstern får sin vilja igenom och lägger ner människors välfärd. Ingen har ställt frågan till socialdemokratiska politiker, som utan hänsyn till människors egna val vill kontrollera välfärden på egen hand, vad som händer medborgarna när ingen valfrihet finns.
Nu finns det ändå en möjlighet att komma tillbaka. Socialdemokraterna förefaller nu, kanske, erkänna att det får negativa konsekvenser för sjukvården och äldreomsorgen om de privata verksamheterna tvingas läggas ner. Men skolorna ska man gå på. Vi har säkerligen inte sett slutet på detta och de kommer säkerligen att söka bekämpa vinstdrivande företag inom sjukvård och omsorg även fortsättningsvis. Men oavsett detta, när det nu visar sig att statliga myndigheter från olika perspektiv dömer ut Reepalu-utredningen, när till och med S inser att det skadar sjukvård och omsorg, då kan ju frågan ställas varför man ändå ska låta elever i skola efter skola runt om i landet drabbas?
När blir det dags för media att granska tanken, förslagen och konsekvenserna av att lägga ner människors välfärd runt om i landet? Och när börjar enskilda media att kritiskt granska andra medias påståenden i stället för att haka på dem?
För säkerhets skull: att ställa kritiska frågor om fria medias hantering av en viktig fråga är inte att ifrågasätta fria media eller att attackera pressfriheten. Det är ett sätt att använda den mångfald och yttrandefrihet som är fria medias och pressfrihetens syfte. Media- och pressfrihet är inte ett skydd mot yttrandefrihet och kritisk debatt. De är tvärtom till för det.