I går vägrade Vänsterpartiets företrädare Malin Björk att stödja Europaparlamentets kritik mot den socialistiska regimen i Venezuela. Hennes grupp liksom extremerna på andra sidor röstade antingen emot eller som i hennes fall avstod från att rikta kritik mot en regim som med en politik hon och andra vänsterpartister lett landet in i fritt fall. Även de svenska miljöpartiserna vägrade att stå bakom kritiken mot en regim som gått långt över de gränser demokrati och ansvar mot medborgarna ställer krav på. Det är ett ekonomiskt-politiskt mönster som går igen, liksom oförmågan att hålla rent mot demokratins fiender.
Jonas Sjöstedt understödde varmt kommunistiska Syrizas ekonomiska politik. En redan misskött ekonomi, av alla partier, var på väg uppåt genom reformer och besparingar. När Syriza kom till makten vändes allt upp och ner. Reformerna och besparingarna stoppades, den svenska vänstern liksom andra vänsterpartier hurrade, och ekonomin störtdök in i djup katastrof. Ett Grekland som var på väg att åter kunna finansiera sig på den internationella marknaden förlorade sin egen handlingsfrihet genom en återgång till den spenderpolitik som förstört landet.
När bankerna hade stängt, när börsen föll och när uttagsmaskinerna fick stänga, eftersom pengarna var slut, återgick den grekiska regeringen till den reformpolitik som varit en förutsättning för att andra länder skulle hjälpa till att finansiera underskottet. Om detta har Sjöstedt och den svenska vänstern inget sagt, inget heller om att Grekland genom detta fått en mer stabil utveckling. Alltså, spenderpolitiken som förstörde landet applåderade Vänsterpartiet, besparingarna som gett stabilitet har man fördömt.
Samma sak gäller nu Venezuela. Ett land som drivits i katastrof och kaos genom en vänsterpolitik som lovat allt, ökat utgifter, höjt skatter, förstatligat företag och tagit kontroll över media. Applåderat av Vänsterpartiets många olika företrädare som äntligen sett den revolution de alltid går och längtar efter. Nu ett land i fattigdom, desperation och med en socialistisk regering som vägrar att acceptera valresultatet, som tvingar domstolar att blockera nyvalda parlamentsledamöter och som fortsätter förstatliga samtidigt som man låter trycka nya pengar i en så stor omfattning att man inte har råd att betala för nytryckningarna. Fabriker får stänga på grund av elbrist och ekonomin liksom demokratin i fritt fall.
Allt detta ivrigt applåderat av Vänsterpartiet. Jonas Sjöstedt har liksom Grekland varit något mer tystlåten inför konsekvenserna av den vänsterpolitik man applåderat men andra företrädare är desto mer intensiva i sitt försvar.
I Helsingborg gick de ledande vänsterpartisterna ut och fördömde den kapitalistiska konspiration som lett till ekonomins förfall och hävdade att oppositionens seger berodde på politisk och ekonomisk utpressning, det vill säga den var ilegitim, vilket den socialistiska regimen också vägrar, liksom så många andra socialistiska regimer gjort inför oppositionens framgångar.
I Europaparlamentet vägrade Malin Björk, vänsterpartiets företrädare i kommunistgruppen, att ta avstånd från en regim som föraktar väljarnas dom och som leder landet allt djupare in i kaos.
I Sverige är Vänsterpartiet en bas för regeringens ekonomiska politik. Deras krav, som de till stora delar får igenom, handlar om samma ansvarslöshet som i Grekland och Venezuela. Höjda skatter, ökade utgifter, förbud mot privat företagande och en kamp mot vinster.
Vi ser nu hur underskotten växer, skatterna stiger och företagandets bördor ökar samtidigt som förutsättningarna för investeringar blir allt mer osäkra. Socialdemokratins företrädare tar intryck och fördömer de privata företagen, misstänkliggör deras syften och vill stoppa tjänsteexport som man anser skadligt. Till och med Stefan Löfven hävdar på fullt allvar att privata skolor innebär att skolbarnen är till salu, en retorik som är som utformad i Caracas istället för i Stockholm.
Sverige är vare sig på väg mot Grekland eller Venezuela men Vänsterpartiets inflytande drabbar investeringar, jobb och frihet. Det är ett parti som aldrig kan hålla ordning på demokratins gränser på motsvarande sätt som Miljöpartiet inte kunde hålla gränsen mot den extremism som hotar det öppna samhället. Miljöpartiet står för samma ansvarslösa ekonomiska politik vilket leder till avvecklad kärnkraft, höjda skatter och ökade utgifter.
Den svenska regeringen bygger på två partier som har ett tveksamt förhållningssätt till extremism och där åtminstone det ena ständigt ramlar dit när dess demokratiska pålitlighet testas i verkligheten.