Ledande vänsterpartister har under den senaste tiden upprört hävdat att de ser jämförelsen med Sverigedemokraterna – det andra extremistpartiet i Sveriges riksdag med att odemokratiskt förflutet – som en förolämpning. Men sanningen är att de antidemokratiska tendenserna i Vänsterpartiet finns kvar än i dag.
I juni 2016 sedan skrev ledningen för partiets avdelning i Helsingborg i en debattartikel i Sydsvenskan att ”[k]risen i Venezuela är en kris för det kapitalistiska systemet – ingenting annat” och ”[a]llt politiskt våld i Venezuela har iscensatts av den politiska högern”.
Partiets gruppledare tillika utrikespolitiska talesperson, Hans Linde, fick snabbt ta avstånd från ståndpunkten. Och som så ofta fick man intrycket att det bara handlade om några dissidenter.
Men Lindes chef, partiledaren Jonas Sjöstedt, skrev själv så sent som 2015 (Flamman 13/5) följande om landet: ”I en rad länder som Uruguay och Venezuela har vänsterregeringar valts och blivit omvalda. Vänstern kunde växa sig stark när den utgick från sina nationella förutsättningar och hittade nya former att organisera sitt politiska arbete genom allianser med sociala rörelser, genom att göra politik och genom olika former av deltagande demokrati. Här har vi mycket att inspireras av.”
Samma år skrev människorättsorganisationen Human Rights Watch om utvecklingen i landet att säkerhetsstyrkorna systematiskt använder övervåld mot främst fredliga demonstranter och att politiska fångar både förnekas rättvisa rättegångar och utsätts för grov misshandel.
Ett inrikespolitiskt exempel är splittringen häromåret inom Ung Vänster. Det hela gällde att en lång rad företrädare för Ung Vänsters distrikt uttalade sitt stöd för rörelser som Revolutionära fronten (RF) respektive Antifascistisk Aktion (AFA), två grupperingar inom den så kallade autonoma vänstern. Det är en rörelse som SÄPO och BRÅ menar har som grundläggande avsikt att avskaffa det demokratiska statsskicket.
Precis som när Sverigedemokraterna fick göra upp med sitt ungdomsförbunds odemokratiska extremism fick Vänsterpartiet göra detsamma och uteslöt ett antal ledande företrädare.
Allt detta förutom det enkla faktum att Jonas Sjöstedt gick med i ett parti som hyllade det förtryck som styrdes från Moskva. Det brukar sägas att de politiska ideologierna inte bör ses som en höger-vänsterskala utan som en cirkel, och högt där uppe möts de två ideologierna.
V och SD har långt mer gemensamt än vad vänsterpartisterna vill erkänna. De låter båda den kollektiva drömmen om nationen och staten överordnas människors fri- och rättigheter. Det gällde under Sovjetunionens tid och det gäller i beundran inför de regimer i Kuba och Venezuela som suddat ut frihet och rätt.
Vi ska inte heller glömma att Vänsterpartiet åren 1995-1999, då Jonas Sjöstedt representerade partiet, vid flera tillfällen röstade exakt på samma sätt som det franska Nationella fronten, som då fortfarande leddes av den antisemitiska och auktoritäre Jean-Marie Le Pen.
Det visade en studie som dåvarande socialdemokratiske europaparlamentarikern Jan Andersson lät göra över de frågor som behandlades i det konstitutionella utskottet. I de tio ärenden där det krävdes namnupprop vid slutvotering visade det sig att Vänsterpartiet och Nationella fronten röstade lika i tio av tio fall (DN 30/5-00).
Inte heller V är ett parti som andra.
Gunnar Hökmark (M)Europaparlamentariker