Så går nu in valrörelsen in i nästa skede. Den vecka som var kom att handla om två saker.
Dels frågan om regeringsbildningar utan att diskutera regeringsalternativens politik. Det är illa i en mycket allvarlig mening att Löfven ännu inte har sagt något om hur han vill regera och vilken politik som i så fall ska föras. Det är ett demokratiskt underskott som i slutändan drabbar väljarna.
Dels vänsterpartiernas vilja att försöka trycka bort den verklighet som vår omvärld utgör från valdebatten.
Stefan Löfven och Margot Wallström hävdade på fullt allvar att en diskussion om hur vi visar öppenhet mot dem som i dag flyr från den etniska rensningen och folkmordshoten i Syrien och Irak spelar Sverigedemokraterna i händerna. Det är att hylla Sd lite väl mycket. Det är inte verkligheten eller diskussionen om vårt ansvar för medmänniskor på flykt som gynnar de främlingsfientliga utan myterna och oviljan att tala om verkligheten.
Det är just oviljan att tala om verkligheten hos etablerade partier som lämnar utrymmet fritt för myterna, påståendena och främlingsfientligheten. Inte att tala om hur människor som riskerar att bli våldtagna, halshuggna, korsfästa eller avrättade på varje annat brutalt sätt ska kunna få en fristad. Sverige kan inte lösa allas problem, vi kan inte hantera allt, men vi kan visa att civiliserade samhällen gör vad man kan. Den diskussionen avfärdade Margot Wallström, som tidigare i FN-uppdrag skulle agera mot våld och krigsförbrytelser mot kvinnor, som partitaktik.
Men det finns också en vidare förklaring till varför de olika vänsterpartierna ogärna talar om den värld som tränger sig på. Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Feministiskt Initiativ har som huvudsaklig lösning på en våldsammare och mer hotfull värld att vi ska rusta ner och tala vänligt med dem som nu låter våldet styra. Från Putins krigföring i Ukraina, hans upprustning i vår del av världen, till den terrorism som nu sliter sönder länder i Mellersta Östern och som också är ett hot mot oss.
För Jonas Sjöstedt och Miljöpartiet är problemet att demokratier har ett försvar eftersom de anser att det är en provokation i sig. Om inte EU öppnade sig för Ukraina hade vi inte haft något problem mellan Ryssland och Ukraina menar flera av Vänsterpartiets företrädare, samtidigt som de försöker finna ursäkter för Putins krig, som om han är en arvtagare till den kommunism som de trots så många avböner stödde i sina hjärtan.
För socialdemokraterna är problemet att varje diskussion kring dessa frågor driver fram inte bara krav på besked från dem utan också på hur de ska låta Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Feministiskt initiativ påverka utrikespolitiken. Förra gången, i det gemensamma manifestet, fick Vänsterpartiet igenom att Sverige skulle verka för att USA skulle stänga sina baser utomlands. Det var inte bra då, och blir direkt omoraliskt inför tex det folkmordshot vi ser i i Irak eller inför Rysslands ökade påtryckningar på sina grannar.
Den värld vi lever i är för svår för de olika vänsterpartierna att hantera. Därför vill de hellre tala om hur föräldrar ska tvingas hantera en ytterligare månad som politiker vill. När världen blir för stor och påträngande tar de skydd genom att hålla händerna för örat och låtsas som ingenting. Det visar inte på regeringsduglighet.
För min del kommer denna dag att handla om hur Europa kan bidra till svensk tillväxt och utveckling, om konkurrenspolitikens olika frågor och så i kväll Fredrik Segerfeldts lansering av sin bok ” Sossesverige – en återblick ” som är en pedagogisk påminnelse om vad som händer när alternativen i samhället stryps till förmån för den politiska maktens makt över medborgarnas vardag. Värd att läsa inte minst i dessa tider.