UNDP har i sin senaste rapport över utvecklingen i arabvärlden gett siffror åt den desperation som driver protesterna inte minst i Egypten. De eftergifter som regimen där nu säger sig vilja göra räcker inte för att med trovärdighet visa att landet nu går in i en ny era. Skälet är nog i grunden enkelt.
Alldeles för många egyptier har under alldeles för lång tid sett hur landet har försummat att utvecklas samtidigt som korruption och maktmissbruk inom ramen för förtrycket har utvecklats.
Den utveckling som unga människor i Egypten ser har varit möjlig i länder som Kina eller Sydkorea har inte ägt rum i det egna landet. Samtidigt som befolkningen har mångdubblats har ekonomin i stort sett stått stilla. Men detta säger också något ytterligare om situationen för arabvärldens diktaturer. Deras slutna system har motverkat utbildning, fri information och forskning. UNDP presenterar årligen rapporter över utvecklingen bland annat i arabvärlden och har kunnat visa hur den skiljer sig åt från i stort sett hela den övriga världen i isolering vad gäller kunskap, information och forskning. I den senaste Arab Human Development Report 2009 framgår en annan sak som har bidragit till det folkliga ursinnet över misslyckade regimer.
Den personliga tryggheten finns inte utom för de priviligierade på grund av den totala frånvaron av rättstat och en fungerande ekonomi. Det är intressant att notera att den svenska vänstern hellre har sett till det antiamerikanska eller det antiisraeliska än till den faktiska frånvaron av demokrati och mänsklig värdighet som präglar arabvärldens invånare. Den globaliseringen de bekämpar har arabvärlden förskonats från, om man uttrycker det i deras perspektiv. Konsekvenserna är fattigdom och förnedring. Skillnaden mellan länder som Sydkorea och Egypten är i alla delar talande för hur misslyckad vänsterns världsanalys är. De allra fattigaste lever i de ekonomier som mest lever upp till vänsterns krav.
Det är en annan variant av det faktum att den regering som de svenska socialdemokraterna hävdar har spelat bort statsfinanserna är den som står ut som Europas mest ledande när det gäller stabilitet och tillväxt. Det enda krav som socialdemokraterna nu verkar inspireras av är Göran Perssons tanke på att man borde höja barnbidragen istället för att sänka skatterna. Mer än så utblickande och nytänkande är inte socialdemokratin än att man sitter fast i ett bidragstänkande som bygger på att det bästa är om skatterna inte sänks så att politiker får bestämma mer. Och på något motsvarande sätt har man med välvilja betraktat de ekonomier som styrs och organiseras av den politiska makten.
Vänstern har en åsikts-DNA som ursäktar det mesta om man säger sig vilja styra människors liv och bestämma över deras trygghet. Eller som Per Gahrton uttryckte det i en bok – Egypten – en arabisk demokrati – , i och för sig 1987 men med samma egyptiska samhälle och samma regim:
“Är Egypten en demokrati? Inte fulländad, men vilken demokrati är det? Några demokratiska grundvalar existerar oförnekligen: allmän och lika rösträtt, pressfrihet, flerpartisytem /// Egypten är en demokrati”
Samtdidigt har han och andra framställt demokratin Israel som den stora diktaturen. De har demoniserat den enda demokratin och försökt ge diktaturerna demokratisk legitimitet. Det har varit en aktiv kamp mot arabisk demokrati. Den underkänns nu av arabvärldens unga.