I Europaparlamentet debatterar vi i den kommande veckan erfarenheterna från den ekonomiska krisen samt det kommande G20 mötet. Det sker mot bakgrund av diskussioner som valutakrig som egentligen är ett uttryck för att de obalanser som en gång utlöste den finansiella krisen nu är på väg att åter ge en kris, nu på grund av de obalanser som också finns i så många länders offentliga ekonomier. Valutaproblemen beror nämligen i grund på samma orsaker som utlöste krisen får två år sedan. De obalanserna och den bristande konkurrenskraften hos dem med handelsunderskott har fått stå tillbaka för tron på att det var svagheter i det finansiella systemet som var huvudskälet till krisen.
Den finansiella krisen utlöstes genom en kombination av ny balans i världsekonomin, ständigt växande amerikanska underskott finansierade genom kinesisk finansiering samt en osund bolånemarknad som byggde på politiskt framtvingade lån. De lånen finansierades i sin tur genom svåröverblickbara värdepapper som innehöll olika kreditrisker. Hade inte de strukturerade produkterna, som de har kommit att kallas, funnits hade förmodligen en stor del av den finansiella industrin klarat sig lättare.
Men kraften av den globala ekonomiska förändringen och de stora amerikanska underskotten hade ändå drivit fram en kris. Och den hade självklart drabbat just det finansiella system som är utformat för att möta finansiella förändringar. Aktier eller banklån är en typ av risktagande på olika nivåer som gör risker möjliga. En stor del av ansträngningarna efter krisen har nu handlat om att reglera dessa risker, och minska risknivå, snarare än att gå till roten med de ekonomiska obalanser som utlöste krisen. Det är självklart att man ska se över det finansiella systemet när svagheter har demonstrerats så tydligt som de gjorde, men man får inte bortse från att det finansiella systemet framförallt är en funktion av ekonomins risker, möjligheter, förhoppningar och rädslor i stort. Och drabbas världsekonomin av bristande förtroende, vikande handel och tillgångsbubblor drabbar det värdepapper. Har politiken byggt upp instabila förutsättningar, som stora underskott och obalanser slår de desto hårdare.
Vi ser nu hur den grundläggande krisen i form av obalanser nu riskerar att återkomma, nu med stora obalanser i staters offentliga ekonomier som den stora svagheten.
Det som nu talas om som valutakrig handlar i grunden om den amerikanska ekonomins svaghet gentemot framförallt den kinesiska. Ett stort och växande budgetunderskott, ett växande handelsunderskott och en dollar som är starkare än vad den borde vara skapar problem för världens största ekonomi. Valutafrågorna är i denna del viktiga. Den kinesiska valutan är lågt värderad i förhållande till den amerikanska. Å andra sidan är den lågt värderad på grund av att den kinesiska arbetsmarknaden fortfarande inte har tagit emot alla dem som vill jobba där. Arbetskraftsreserven är betydande. Likväl vore det bra för Kina och övriga världen med en starkare renminbi.
Men ett större problem är att den amerikanska ekonomins underskott fortsätter att växa, att den amerikanska centralbanken ökar mängden dollar och på det viset pressar ner dollarkursen. Det leder till att andra valutor automatiskt blir starkare och ger dyrare exportvaror. Vilket i sin tur leder till att många länder nu pressar ner sina valutakurser. Allt detta skapar någon typ av handelshinder, som det är lätt att tävla i. Det är en av fördelarna med euron att den inte leder till att europeiska länder konkurrerar genom devalveringar utan istället tvingas fokusera på strukturella reformer. Men den risk vi nu står inför är att dollaren gradvis kan tappa sin ställning som världsvaluta till förmån för euron. Då kommer euron att ytterligare stiga i värde, vilket ytterligare försvagar exportkraften och svåraste konsekvenser för länder som tidigare har försummat sin konkurrensförmåga.
Vad leder detta till för slutsatser? Ja för det första bör Kina inleda en gradvis revidering av sin valuta. För det andra måste USA inse att det stora problemet inte ligger i valutan utan i den växande statsskulden och konkurrenskraften. För det tredje måste vi alla inse att den stora motkraften och stabiliteten gentemot en ny kris inte ligger i att samla pengar utan att skärpa ekonomins utvecklingskraft och vår förmåga till tillväxt. Det förutsätter stabila offentliga finanser men också att vi inte förlorar fokus på företagande och tillväxt. Det gäller Europa och det gäller Sverige.
Bloggare: Carl Bildt.