Nyhetsbrevet Frihetens värden den 5 september 2006
Kära läsare,
I min blogg återkommer jag löpande till valkampanjens olika frågor liksom andra frågor som kanske lite mer skulle vara en del av den. Här några reflektioner i detta brev som bland annat handlar om de uppgifter en ny regering måste kunna hantera.
En valrörelse tenderar ibland att handla mer om valrörelsen än om de frågor som valet handlar om. Det kan vara lämpligt att reflektera något över vilka de frågorna är. Frågor om dålig kampanjetik och lagbrott bör inte ta överhanden över dem, inte minst bör de användas för att dölja de frågor som väljarna ska ta ställning till.
Jag tycker det är rätt att misstänkta brott polisanmäls men ställer mig lite frågande till det rättspatos som leder till att man polisanmäler brotten på pressträffar mitt i natten efter en motståndares framgångsrika TV-utfrågning. Ett sunt rättspatos och bekymmer inför misstänkta brott bör leda till att de anmäls omedelbart och inte reduceras till mediataktik för att tränga undan valkampanjens frågor. Och de är rätt många som skapar bekymmer för regeringspartiet.
== Regeringens svåra frågor ==
Elbrist hotar till vintern. Persson hotar med höjda elpriser. Arbetslösheten är unikt hög i en högkonjunktur, som Lars Ohly valde att uttrycka det. LO konstatera att arbetslösheten är rejält mycket större än vad regeringen väljer att redovisa. Regeringens arbetsmarknadspolitik genom AMS är av Riksrevisorerna avslöjad som inkompetent och ineffektiv.
Sverige har den högsta ungdomsarbetslösheten i EU och den lägsta andelen nyföretagande med anställda. Tsunamikatastrofen avslöjade att regeringen inte kunde styra landet när det som mest behövdes ledning.
Lars Danielssons avgång påminner om att regeringen fortfarande inte har kunnat klara ut vad som gick fel och varför man inte kunde göra sitt jobb. Regeringen vill inte att SCB ska presentera sin statistik över bidragsberoendets utveckling. Göran Persson vill bosätta sig på en herrgård och ägna sig åt skogsbruk. Ja, det är inte ett lyckat läge knappt två veckor före valet som socialdemokratin har. Bilden av en regering som inte vill så mycket, inte kan så mycket men har försummat desto mer har blivit starkare under de senaste veckorna.
I det perspektivet är det socialdemokratiska kampanjtemat ”alla ska med” med Persson, Sahlin och Baylan, Persson, Messing och Bodrsöm samt Persson, Eliasson och Jämtin nästan lite vädjande. Tre statsråd som vädjar om att få vara med, mest med ska Persson vara och de stackare som inte får vara med får nog inte vara med efter valet hur det än går.
Politiskt sett har man inte vunnit några stora lagrar under denna valrörelse. Man har föreslagit 3000 ytterligare fritidspedagoger, att friskolor som ger vinst ska förbjudas, liksom sjukvård som gör det, gratis förskola och höjda ersättningar som om man inte sett Sveriges problem.
== Historiskt hög arbetslöshet ==
Dagarna efter att socialdemokraterna presenterat sitt valmanifest underkände koalitionskamraten Lars Ohly socialdemokraternas valmanifest med att vi har en historiskt hög arbetslöshet i högkonjunktur. Det är inget vidare betyg vare sig för den politik han själv har stött eller de insatser som regeringen Persson genomfört.
Valrörelsen har dessutom understrukit de mycket stora skillnader mellan de rödgröna partierna som blockerat regeringens agerande när den kunde och borde ha agerat.
Vänsterpartiet vill att 200 000 fler ska anställas i offentlig sektor. Vänsterpartiet och socialdemokraterna vill stänga möjligheterna för friskolor som ger vinst, det vill inte miljöpartiet. I Europafrågorna handlar det inte ens om skilda uppfattningar utan motsatta föreställningsvärldar. Miljöpartiet och vänsterpartiet vill snabbavveckla kärnkraft. Vänsterpartiet vill att inflationspolitiken ska avvecklas med möjligheter till större underskott och högre inflation.
Det som de synes vara överens om är högre elpriser, högre energiskatter, nej till fristående alternativ inom sjukvården, att man ska fortsätta på bidragslinjen och fullfölja den företags- och jobbpolitik som gett Sverige en historiskt hög arbetslöshet. Så mycket till regeringsprogram är inte det. Utöver detta är det få som kan säga vad en rödgrön majoritet kommer att syssla med efter valet.
Det finns därför en fråga som Göran Persson borde ge väljarna besked om. Både vänsterpartiets Lars Ohly och miljöpartiets Maria Wetterstrand har ställt krav på att deras partier ska vara företrädda i en vänsterregering efter valet. Annars är de inte beredda att ge en sådan regering sitt stöd och därmed kommer den inte att kunna existera. Så ser det parlamentariska läget ut för Göran Perssons del.
Det hjälper inte att han sysslar med regndans och säger att han strävar till att bilda en egen regering, lika lite som det hjälper att hävda att arbetslösheten inte är något problem. Miljöpartiet och vänsterpartiet har båda klargjort att de inte tänker vara en del av regeringsunderlaget utan att få platser i regeringen.
== Ohly utrikesminister, Eriksson finansminister och Wetterstrand Europaminister? ==
Det innebär att en regering Persson efter 2006 kan ha Lars Ohly som utrikesminister och Peter Eriksson som finansminister. Eller så kan Maria Wetterstrand bli Europaminister och Alice Åström justitieminister. Det låter för de flesta väljare befängt men är likväl den logiska konsekvensen av att dessa partier kräver att få sitta med i regeringen.
Det spelar i det här sammanhanget inte så stor roll om det inte blir utrikesministerrollen, finansministerposten eller justitie-, försvars eller Europafrågorna som blir vänsterns och miljöpartiets. En regering är nämligen kollektivt ansvarig för sina beslut.
Europapolitiken ska stödjas av alla statsråden. Försvarspolitiken utformas av regeringen gemensamt med ett ansvarigt statsråd som föredragande. Samma gäller utrikes-, skatte och näringspolitiken för att ta några andra exempel.
Om nu miljöpartiet och vänsterpartiet har gett tydliga besked i frågan om hur de ser på sitt deltagande i regeringen, som ett krav för att stödja en regering med Persson som statsminister, måste även Persson ge besked. Kommer han att säga nej till dem och låta sin egen regering falla eller kommer han ge efter för deras krav. Om han tänker nonchalera dem bör han säga det redan nu under valrörelsen och om han förbereder ett samarbete med dem bör detta fram i ljuset före valet.
Både för socialdemokratins egna väljare och för osäkra väljare spelar det roll om energipolitiken kommer att formas i direkt samarbete med miljö- och vänsterpartiet. Då blir det snabbare kärnkraftsavveckling och större koldioxidutsläpp. Och om skattepolitiken formas med dessa partier blir det ännu högre elskatter och energipriser än vad Persson redan har lovat. Och det blir högre skatter för Sveriges inkomsttagare liksom för företagare.
När det gäller försvarspolitiken kommer det innebära gradvis sjunkande förmåga att genomföra internationella operationer med andra länder för att trygga säkerhet och fred i Kosovo, Afghanistan och Kongo för att inte säga Libanon. Lägre förmåga har vänsterpartiet redan genomdrivit i ett första steg. När det gäller Europapolitiken kommer den svenska regeringen i praktiken bli blockerad när det gäller arbetet på ett nytt fördrag, den nya budgeten, de nya stegen i miljöpolitiken och EU´s politik för att driva utvidgning och ökad säkerhet i omvärlden. Maria Wetterstrand kan inte gärna i Sverige driva kampanj mot EU som minister driva på för att utvidgningsförhandlingarna med Turkiet ska lyckas och att Ukraina ska ha möjlighet till medlemskap.
Säger Persson nej till deras regeringskrav är det ett viktigt besked till väljarna. Säger han ja är det avgörande för bilden av den politik som han vill att väljarna ska ge sin röst för. Varje socialdemokratisk företrädare har ett demokratiskt ansvar för att ge sina väljare besked på denna punkt.
Behovet av att ge besked blir inte mindre av att mycket snabbt efter riksdagens öppnande kommer en ny eller gammal regering som företrädare för Sverige i EU få möta en lång rad svåra frågor inom politikens alla områden.
== Europapolitiken efter valet ==
Under den kommande veckan behandlar Europaparlamentet en rapport om Turkiets anslutningsprocess som är betydligt mer kärv än tidigare och som föregår den behandling av kommissionens rapport om Turkiets framgångar i anpassningen till EU´s förhandlingskrav som kommer den 24 oktober. Då presenteras också rapporter kring Kroatien samt ansökarländerna på Balkan. Redan den 26 september ska kommissionens slutliga rapport om Bulgarien och Rumänien presenteras, innan de kan få godkänt att bli medlemmar redan den 1 januari 2007. Det innebär att utvidgningsagendan kommer att stå i fokus och ställa tydliga krav redan under denna höst.
Under 2007 ska den fortsatta diskussionen om ett Europeiskt fördrag återupptas. Det är en process som bygger på cirkelns kvadratur.
Inte ett ord av det fördrag som godkänts av medlemsstaterna och ratificerats av närmare hälften får ändras om man ska lyssna till dem som redan har ratificerat samtidigt som det måste förändras för att kunna få godkänt bland unionens samtliga medlemsstater.
Den diskussionen, som alltså inte blir helt lätt, ska få sin slutpunkt under en tid som av allt att döma infaller under det svenska ordförandeskapet andra halvåret 2009. Målet är att ett förslag ska finnas färdigt före Europavalet i juni 2009, vilket gör det möjligt att låta Europas grundläggande förutsättningar för samarbete att stå i fokus under denna valrörelse och i valet av Europaparlament, samtidigt som det mot den bakgrunden blir naturligt att processen slutförs under hösten, om man lyckas.
Det är inte små saker som står på spel i detta sammanhang. Det kan vara värt att påminna om vad EU har kommit att betyda.
Sedan Sverige blev medlem i EU 1995 har Europa förändrats radikalt. Utvidgningen 2004 innebär i praktiken att Europa återförenats med öppna gränser och fri rörelse för människor, kapital, tjänster och varor över gränserna. EU har blivit en ekonomisk succé förutom den politiska framgången den inneburit för fred, demokrati, marknadsekonomi och enskilda människors livsmöjligheter
Vår förmåga att agera gemensamt inom miljöpolitiken har ökat och gett resultat, till exempel handeln med utsläppsrätter och andra åtgärder för att klara Kyotomålen. Genom samarbetet i sig finns förutsättningar att tillsammans bekämpa gränsöverskridande brottslighet, mänsklig slavhandel och terrorism. Östersjön har blivit ett innanhav i en dynamisk region som ger bättre möjligheter både för miljö, människor och företagande i vår del av världen. Utvidgningsprocessen har gett kandidatländer och våra grannar en stabilitet i deras utveckling mot demokrati och rättstater.
Alla dessa frågor kräver sin politik och ett engagemang från en regering som både vill hävda svenska intressen och som vill driva på när det gäller de förutsättningar som i dag präglar näringspolitik, miljöpolitik och brottsbekämpning, för att ta några exempel.
Men EU är inte färdigt, vår tids utmaningar ställer ytterligare krav på samarbetets utformning och omfattning.
== Utmaningar för det svenska ordförandeskapet ==
Det gäller våra möjligheter att genom utrikespolitiken hävda demokratins värden och fredens villkor vid olika konflikter i världen. Det gäller utvecklingen av den inre marknaden till att omfatta en fri tjänstehandel. Det gäller konkurrenskraften och forskningen. Det gäller effektiviteten i brottsbekämpningen. Det gäller det klara beskedet till de länder som i dag klappar på porten för medlemskap.
Och det gäller som sagt behovet av ett nytt europeiskt fördrag som tydliggör ansvar och kompetenser, som säkerställer både effektivitet i beslut och effektivitet i demokratisk kontroll och som slår vakt om medlemsstaternas ställning i samarbetet.
Ett misslyckande i dessa frågor kommer att drabba europeiska medborgare och det svenska samhället. En av de viktigaste regeringsuppgifter under den kommande mandatperioden är därför att förbereda och genomföra det svenska ordförandeskapet i EU och att ta vara på de möjligheter det ger att under ett och ett halvt år vara i ledningen för europasamarbetet.
Den regering som tillträder efter valet kommer ha ansvar för slutförandet av arbetet med ett nytt fördrag hösten 2009. Som det ser ut nu ska det svenska ordförandeskapet också slutföra arbetet med att utvärdera och omvärdera unionens långtidsbudget. Och förutom att utvidgningsprocessen i sig kommer att ställa stora krav på Europeiska unionens ordförandeskap kommer möjligheten att få ett nytt fördrag på plats att ha en avgörande betydelse för den fortsatta utvidgningsprocessen. Det gäller också viljan att modernisera unionens budget och utgiftsinriktning.
Ett misslyckande med fördraget kommer att försvåra eller rent av att hindra både utvidgningen och budgetreformeringen.
Även utifrån detta perspektiv blir regeringsfrågan som sådan viktig. Det är svårt att se hur en regering Persson som under alla omständigheter kommer att vara djupt beroende till vänsterpartiet och miljöpartiet ska kunna klara denna uppgift.
Ett nytt europeiskt fördrag måste i sina huvuddrag både bygga på den text som regeringarna en gång har enats om och de förändringar som krävs för att det ska kunna bli ratificerat av unionens alla medlemsstater. Det kommer att ställa höga krav på förmågan att lyfta fokus på fördragets syften och unionens övergripande mål.
Det är svårt att se en ny regering kunna bildas av Göran Persson utan att vänsterpartiet och miljöpartiet sitter med, om de inte uppenbart förödmjukas eller får igenom andra mycket långtgående krav.
Och även om de står utanför en regering är det därmed svårt att se hur de ska kunna låta bli att ställa krav inom ett område där de anser sig ha sina viktigaste uppgifter, att föra Sverige ur EU.
Ska de medverka till att unionen får ett nytt fördrag med hjälp av det svenska ordförandeskapet eller kommer de att urholka de politiska förutsättningarna för Sverige att göra det? I det senare fallet kommer Sverige inte att på ett meningsfullt sätt kunna ta ansvar för ordförandeskapet, med stor förlust för svenska intressen och för Europa som följd.
Frågan bör ställas både till dessa två partier som nu kräver att få sitta i den regering som ska ansvara för det svenska ordförandeskapet. Kommer de, oavsett sin syn på folkomröstning eller ej, under kommande mandatperiod att som en del av regeringen eller dess parlamentariska underlag stödja det svenska ordförandeskapet arbete och förhandlingarna för ett nytt fördrag eller kommer de att bekämpa det? I grunden visar dessa frågor att med de krav den kommande mandatperioden ställer är den koalitionsstruktur som Persson tänker sig och är hänvisad till omöjlig om vi ska ha en regering som kan ta ansvar i Europa.
Med tanke på högkonjunkturen är det gentemot traditionell uppfattning anmärkningsvärt att det går så dåligt för socialdemokratin. Och det är i hög grad anmärkningsvärt och ligger i hög grad i hur socialdemokraterna kommit att uppfatta sig och därmed att uppfattas.
== Varför har det gått dåligt för s?==
Thomas Bodström avvisade för någon vecka sedan krav från Kristina Axén-Olin och Beatrice Ask om överläggningar kring frågan om polisens helikoptrar skulle baseras i Göteborg med att de inte förstod sin roll. Att oppositionspolitiker har som sin självklara uppgift att opponera mot regeringens politik finns det betydande möjligheter att Bodström själv får lära sig, men han borde ha förstått att den offentliga maktutövningen inte är något som han eller regeringen äger. Synen på utnämningsmakten, politiseringen av offentliga tjänster, hanteringen av Tsunamin och oviljan att ta ansvar, osanningarna till KU och katastrofkommissionen blir i det perspektivet tecken på en socialdemokrati som har missuppfattat sin roll.
Men viktigare än så är att den ekonomiska utvecklingen visserligen är god när det gäller tillväxtsiffror men inte när det gäller nyföretagande, investeringar och därmed nya jobb. Den omfattande arbetslöshen, den mycket höga ungdomsarbetslösheten och den stora frånvaron från arbetsmarknaden är inte bara ett uttryck för sociala problem och arbetsmarknadens tillkortakommanden utan på något större och vidare än så. Den svenska ekonomin ger en hög tillväxt men den växer inte som en ekonomi med nya företag, nya investeringar och nya jobb.
SCB’s redovisning av den svenska tillväxten för andra kvartalet på 5,5 % enligt SCB uttrycker detta. Det är nämligen inte så mycket nytt företagande, nya investeringar och nya jobb som ger den höga tillväxten utan de gamla företagen och de gamla jobben. Den låga tillväxten av jobb och den fortsatta låga nivån på investeringar i näringslivet säger något om hur tillväxten växer fram.
Det är de stora och befintliga svenska företagen som genom sin starka internationella ställning nu skördar frukterna av globaliseringen och en hög internationell tillväxt genom en mycket snabb produktivitetsutveckling, utan att anställa och med inte så mycket nyinvesteringar. Det är knappast regeringen Perssons förtjänst, eller miljöpartiets och vänsterpartiets.
Produktivitetstillväxten kan för andra kvartalet beräknas till över 4 % medan antalet arbetade timmar ökade med knappt 1 %. Som ett mått på enskilda företags framgångar är det imponerande men som ett mått på hur svensk ekonomi utvecklas inför framtidens globala marknader, nya tekniker och nya utmaningar är det inte så bra.
== Jobblös tillväxt? ==
En del hävdar att detta är ett uttryck för den jobblösa tillväxten. Det är fel. Det jobbas mer än någonsin av dem som jobbar. Det är däremot en tillväxt som lever på de gamla företagen och inte de nya. Den svenska ekonomin kommer vid valdagen vara långt ifrån målen om 80% sysselsatta.
Vi har däremot, och kommer att ha, en arbetslöshet på över 15% om vi räknar in arbetslösa i åtgärder, latent arbetssökande och arbetslösa som trätt in i förtidspension eller sjukfrånvaro på grund av arbetsmarknaden. Det säger något mycket mer om den svenska ekonomins utveckling än enskilda konjunktursiffror när konjunkturen är som bäst.
Det gäller framförallt ungdomsarbetslösheten som är 22% och där bara 5 av EU´s 25 medlemsländer är sämre. De unga kommer inte in på arbetsmarknaden. Det beror i sin tur på höga trösklar och på att den svenska ekonomin inte skapar de nya företag och de nya jobb som unga behöver.
Ett skäl till att Sverige lyckas så dåligt i denna långsiktiga strävan är att vi, enligt Eurostat, är ett land med låga investeringar i näringslivet jämfört med övriga EU-länder. För år 2004 var vi sämst i EU med näringslivsinvesteringar motsvarande 13% av BNP, med Spanien främst med 25%. Även med den tillväxt i investeringar som nu sker förändras inte det faktum att vi ligger efter när det gäller framtidens företagande.
Arbetslöshetssiffrorna är ett misslyckande i sig. De cementerar utanförskap och segregation och urholkar människors sociala trygghet. Men de är också ett uttryck för ett misslyckande i ett större perspektiv.
Det leder inte bara till att vi inte får fram de nya företagen, de nya produkterna och tjänsterna utan också till att vi får en allt svårare försörjningsbörda. Relationen mellan dem som arbetar och dem som inte arbetar väger allt mer över till dem som inte arbetar. Det är detta som är problemen i den svenska ekonomin och det är det och inte konjunkturen som borde stå i förgrunden för valdebatten.
Företagsbeskattningen tillåter inte de investeringar som behövs. Arbetsmarknadsreglerna öppnar inte upp för de nyanställningar vi ser i andra länder. Stopp-politiken inom sjukvården och inom andra tjänstesektorer hindrar nytt företagande och nya jobb. Den svenska forskningspolitiken ger inte den utveckling av grundforskning som framtida kunskapskluster i näringslivet kräver. Trots att det är inom Internet och Telekom som den svenska ekonomin har haft sina största framgångar inom sedan avregleringarna håller Sverige på att tappa mark när det gäller bredbandsuppkoppling och den modernitet och produktivitet detta är liktydigt med. Det är stora svenska företag som växer, och väl är det, men inte det svenska näringslivet i sin helhet. Därför uteblir jobben. Det borde valrörelsen handla om.
Den regering som sitter efter valet kommer också mycket snart tvingas möta de frågor som följer av ett allt starkare och allt mer aggressivt Iran. Det handlar inte bara om Iran som land och den instabilitet som följer av regimens hot mot andra nationer och ovilja att leva upp till det internationella samfundets grundläggande regler. Det handlar också om en konflikt mellan demokratins idéer och På min blogg har jag den senaste tiden återkommit återkommit kring dessa frågor.
I nästa brev tänkte jag återkomma lite mer till detta,
Hälsningar,
Gunnar