Syrizas seger i det grekiska valet har gett den europeiska vänstern ett rus av lycka så att man glömmer vilka Syriza är och vad de vill göra. Det sägs allt ifrån, som Alexanda Pascalidou, poetiskt att nu vänder Grekland blad, som om problemen vore något man kan vända sig bort ifrån, till att nu är det slut med förnedring och besparingar, som om det bara är att öka utgifter så löser sig allt.
För att tala med metaforer, om en bil snart har kört slut på bensin och i strävan att hinna fram kör så snabbt att man kör i diket, skapas problemet inte att försöken att få upp den ur diket och gå den långa vägen för att köpa bensin för pengar man inte har. Det är heller inte dem som kommer med bärgningsbil och lånar pengar till bensininköp som har skapat problemen, och som det heter förnedringen.
Nu tror vänstern att härliga tider för social progressivitet och samhällelig utveckling kommer tillbaka bara man lovar ännu mer, kör på så snabbt som möjligt med den bensin man har fått långa pengar till, förväntar sig nya lån samtidigt som de gamla ska avskrivas, för att på det viset få fart på ekonomi och sysselsättning. Det är vare sig sant eller seriöst.
Det är ett enda stort bedrägeri baserad på samma populism som präglat andra kommunistiska regeringar. Man vänder inte blad utan man vänder tillbaka till den politik som skapade arbetslöshet och social misär, som gjorde slut på pengar och på lån och internationellt förtroende.
Intressant att notera är att Jonas Sjöstedt ger denna politik sitt helhjärtade stöd, samtidigt som den nya regeringen söker närmare kontakter med Kreml, kanske för att den vägen ordna nya lån, och fördömer en europeisk politik för att stödja Ukraina. Det innebär, vilket inte är nytt, Vänsterpartiet medvetet och aktivt solidariserar sig med den politik av utgifter, ofinansierade löften och ansvarslös ekonomisk politik som tyvärr har präglat Grekland under många olika regeringar. Det är inte Berlin eller Bryssels fel. EU har istället bidragit med lån och hjälp till att reparera bilen under förutsättning att man bryter med den ansvarslöshet som ledde till att man körde i diket.
Det stora problemet med den nya grekiska regeringen är inte, som det har framställts av svenska media, att Vänsterpartiets kolleger samarbetar med Oberoende Greker utan att Syriza är en koalition av trotskister, maoister, gammelkommunister, nystalinister och allmänt ansvarslös och populistisk vänster. Det är med de politiska rörelserna som Vänsterpartiet nu solidariserar sig, det är den politiken som man ställer sig bakom.
Hur kan Stefan Löfven i sitt regeringsunderlag för ekonomisk politik ha ett sådant parti?