När jag konstaterar att Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna sammanstrålar i sitt motstånd mot ett öppet Europa får jag som svar av Malin Björk (V) att jag svamlar, utan att en enda gång bli bemött i sak. Faktum kvarstår att V och SD påfallande ofta röstar lika när det är dags att trycka på knappen.
Dessa två partier må ha olika skäl för att inte vilja öppna upp marknader i Europa, inte vilja utveckla frihandelsavtal med omvärlden och inte ta ställning mot ett aggressivt Ryssland.
Men när andra partier röstar ja samtidigt som V och SD avstår eller röstar emot går det inte att förneka att det finns en gemensam nämnare i partiernas EU-motstånd och extremism.
Hur Björk får det till att Vänsterpartiet skulle vara en motkraft till antidemokratiska rörelser är svårt att begripa när Vänsterpartiet delar partigrupp med uttalade kommunistiska partier. Partier som inte vill fördöma, eller ens erkänna, rysk ockupation. Fram till nyligen avstod Malin Björk själv från att rösta för resolutioner som var kritiska mot Venezuela.
Verkligheten är ju att den partigrupp som Malin Björk tillhör utgör det gamla Europas förtryckarpartier tillsammans med de hårdföra kommunister som misslyckades att förverkliga revolutionen.
För mig står Ungerns Orbán för en oacceptabel politik, vilket jag återkommande klargjort.
Det intressanta är att Malin Björk däremot aldrig har kritiserat och fördömt den kommunistiska gruppen i Europaparlamentet. Inte tjeckerna, inte grekerna, inte de franska, inte de spanska, inte de slovakiska kommunisterna. En grupp av förtryckare som förrådde sina folk och demokratin.
Skälet är att svenska Vänsterpartiet passar väl in bland sina europeiska vänner.
Mer än så är det inte med Vänsterpartiet som antidemokratisk motkraft.