Hoppa till innehåll

Utöya och det otänkbara

I dag tvåårsdagen av Utöya. Allra först i nyhetssändningarna rapporter om sprängda bomber i regeringskvarteren i Oslo och därefter de första uppgifterna om skottlossning på ön Utöya. Olika händelser som var så extrema att de var svåra att koppla ihop och ändå inte kunde ses som en tillfällighet. Och när bilden av massakern på Utöya trädde fram i sin förskräckande klarhet kom känslan av sorg och deltagande att förenas med oförmågan att förstå.

Den rena ondskan och den rena galenskapen är svår att förstå av det skälet att den bygger på en ondska och galenskap som är främmande för den normala människan. Vi ska spontant inte kunna förstå och det är inte oss det är fel på när vi inte förstår. Men vi måste samtidigt kunna förstå att ondskan och galenskapen inte är främmande för mänskligheten eller vårt samhälle. Det finns enskilda vettvillingar som går och odlar sina föreställningar om andra människor och om sina egna liv som i sin tur skapar sin logik när det gäller våld och andra människors rätt.

Och det finns rörelser som hyllar våldet och som anser det rättmätigt att ta andra människors liv eftersom de tror på och tjusas av att det finns värden som står över människors rätt och liv. De drar med sig enskilda som ger upp sitt eget ansvar i tron att de också överlåter skulden till något annat högre väsen. De ständiga bombdåden i Irak eller i Afghanistan, Srebrenica eller förintelsens läger. De är alla exempel på hur enskilda människor förlorar sin egen logik till förmån för en gemensam galenskap. Nazismen, kommunismen eller den extrema islamismen.

Problemet med debatten efter Utöya är att så många har valt att förklara det som hände med ett mönster som ligger bortom den enskilde vettvillingens tankar. Men en allmän främlingsfientlighet i ett samhälle är hur förkastlig den än är inte förklaringen till att en enskild galning dödar över 70 unga människor. Det samma gäller dem som lägger skulden på politiska idéer som man inte delar, att liberala idéer har skapat ett brutalistiskt samhälle. De underskattar den galenskap som kan odlas i en enskild galnings hjärna och överskattar det ansvar som någon kan ta för en politisk idé.

Det kan säkert tänkas att någon galning får inspiration och bränsle i en dagstidnings reportage om skatter, arbetslöshet eller vinstdrivande välfärdsföretag, eller från dem som vill ha invandring fri eller invandring förbjuden. Men galenskapen och ansvaret ligger likväl hos den enskilda människan eller hos dem som gemensamt odlar extremism och våld.

Vårt gemensamma ansvar är att upprätthålla vår förmåga att dra gränser för ondskan och brutaliteten. Det handlar om polis, rättsväsende och försvar och ytterst om det som är demokratins gränser. Just därför får ansvaret för galenskapen inte lastas på politiska idéer bara för att man ogillar dem. Då suddar man nämligen ut gränsen för ondskan och galenskapen och gör det mentalt möjligt för fler att ta steget till det obegripliga.

Offren från Oslo och Utöya bör vi minnas och hedra genom den förmåga vi skapar att förhindra det som då borde ha kunnat förhindras. Genom att komma ihåg att de inte är dem som tycker annorlunda än vi själva som bär skulden utan dem som anser att tanken eller idén, vilken den än är, ursäktar ondskan. Genom att inse att det som är oss främmande som enskilda människor tyvärr inte är främmande för mänskligheten. Genom att inse att det kunde likaväl ha hänt på en ö en svensk skärgård eller i en liten by där vi nu firar vår sommar. Där det är fullkomligt otänkbart. Att det otänkbara kan hända.