Början av veckan ägnas åt möten i Bryssel. Här finns ingen tvekan om att svensk ekonomi är i Europas topp. Låg och sjunkande statsskuld, stigande sysselsättning och högst andel sysselsatta.
Det hör till Stefan Löfvens stora svaghet att han måste utmåla denna ekonomi som en krisdrabbad ekonomi med skenande statsskuld. Den svenska ekonomin växer nämligen snabbare än skuldbördan. De skattesänkningar som har gjorts har lett till tryggare hushåll och en större del av vår välfärd som disponeras av människor själva samtidigt som utgifterna för offentlig välfärd också har kunnat öka, på grund av tillväxt i ekonomin.
Löfvens behov av att utmåla denna ekonomi som en ekonomi i kris bottnar i att den politik som han går till val på inte kan vinna något val.
Dels har han vare sig något regeringsalternativ eller någon regeringspolitik bakom sig. Energipolitik, försvarspolitik och infrastrukturfrågor tvingas han hoppas att han ska kunna göra upp med alliansens partier om. Vänsterpartiet och Miljöpartiet har där en uppfattning som är omöjlig. Men problemet är att en rödgrön regering med Mp och V kommer vilja låta alliansens partier vara basen för kompromisser i de viktiga frågorna.
Sanningen är att Löfvens rätt så dimmiga energipolitik framstår som ett under av klarhet om man jämför den med den utrikespolitik som han går till val på. Den har han inte ens fått en fråga om. Och ingen vet något om hur den skulle se ut. Inte heller Löfven.
Däremot vet vi att det blir som en politik i Frankrike med högre utgifter, bidrag och skatter. Och högre arbetslöshet. Den politik som gett störst jobbökning i Europa, bara mindre än Tyskland, vill han byta med den politik som runt om i Europa gett färre jobb.
I Sverige beror arbetslösheten inte på att vi fått färre jobb utan på att fler vill och kan jobba. Det är en utmaning som är viktig men en annan än den som Löfven vill låta ana.
Så utan politik för att möta våra utmaningar måste Löfven beskriva den svenska ekonomin som i botten. Det är inte seriöst och det är det heller inte att gå till val utan att ha ett regeringsalternativ och en politik att visa för väljarna.