Den växande osäkerheten om USAs förpliktelser i Nato är en omvälvande fråga som påverkar Europas säkerhet och fred långt utöver partipolitiska poänger och ställningstaganden. Noterar att det finns några politiska journalister som tycker det är en lustig poäng att de Natovänliga partierna efter att Sverige äntligen blivit medlem nu tvingas leva med ett Nato där frågan om USA är osäker.
Det är att inte förstå allvaret i att vår värld håller på att bli allt otryggare. Det finns ingen lustig poäng i att Trump underlättar för fortsatta ryska bombningar av mål i Ukraina utan att ställa krav på Putin att sluta, lika lite finns det någon lustighet om den transatlantiska alliansen undermineras. Det handlar bokstavligen om europeisk fred och säkerhet, om den frihet som gäller oss i Sverige liksom i andra europeiska länder och just den frihet som det ukrainska folket strider för. Tolkar man det som nu händer som en lustig partipolitisk poäng har man förlorat perspektivet på vad politik handlar om.
Det finns några reflektioner att göra om det allvar vi nu lever i.
Det är inte Nato som är problemet utan USA. Utan att Sverige hade varit medlemmar i Nato hade vi stått helt ensamma och extremt utsatta, utan någon koordinering i gemensamma försvarsstrukturer och utan någon delaktighet i det beslutsfattande som nu växer fram för att hantera osäkerheten om USA. På det viset kan vårt medlemskap i Nato sägas ha blivit än viktigare, om USA inte längre vill bidra till europeisk stabilitet och säkerhet.
Enklast att analysera detta är att ställa sig frågan om Sverige hade haft en bättre situation med enbart bilaterala försvarsavtal med USA.
Det var nämligen den linje som med kraft drevs av den tidigare regeringen in i det sista, innan den insåg att det var en oundviklig nödvändighet för Sverige att följa Finlands väg. En säkerhetspolitik grundad på bilaterala avtal med ett USA under Trump hade då varit vår situation i dag. Om det mesta talar för att USA ytterst kommer att stå fast vid sina åtaganden gentemot Nato talar väldigt lite för att president Trump hade månat om ett bilateralt avtal utan säkerhetsgarantier med Sverige. Vi hade varit mycket utsatta och mycket exponerade utan ett integrerat försvarssamarbete med alla våra grannländer och Natos övriga europeiska medlemmar.
Det är däremot självklart att Nato med ett minskande eller osäkert engagemang utan USA är sämre skickat att möta stora hot än med USA. Det handlar inte om hur mycket Europas nationer har satsat på försvar eller ej utan på två helt andra saker. För det första har USA en global förmåga vad gäller kärnvapenavskräckning, underrättelser, ledning och transporter som ingen europeisk nation har. För det andra det mest uppenbara, att två som stöder varandra är starkare än när man uppträder var för sig.
Europas beroende till USA är ett beroende till den gemensamma säkerhetsnivå vi har uppnått tillsammans. Inte ett beroende som innebär att vi är maktlösa utan USA. Det samma gäller det omvända. Det är sannerligen inte så att USA har betalat för Europas försvar, det är en av de falska påståenden som alltför många accepterar i tron att de därmed kritiserar den förda försvarspolitiken i Europas länder, och i Sverige
Den kritiken har förts fram av många och har de senaste fem åren gett resultat i form av höjda försvarsanslag i de flesta europeiska länder. För låga europeiska försvarsanslag har inte lett till att USA har betalat mer utan att den samlade säkerheten har varit för låg. Det ska dock ses mot andra insatser som Europas länder gjort för säkerheten i Europa, även om det inte ursäktar en försumlig försvarspolitik.
De senaste 30 åren har EU och dess medlemsländer arbetat med att integrera en 13 nya medlemmar i en gemenskap som bidragit till säkerhet och stabilitet. Det har inte varit utan kostnader även om det också inneburit en betydande tillväxt och en bättre ekonomi även för de tidigare medlemmarna. Utvidgningen, tillsammans med de fortsatta förhandlingarna med kandidatländer har drivit fram en utveckling mot stabila demokratier och rättsstater som vi annars inte hade sett. Den har inneburit att de stora konflikterna på västra Balkan har ersatts med samarbete och integration.
När det gäller Nato är det inte USA som sedan dess bildande gått i strid för Europa utan europeiska länder som gjort det för USA. Den enda gång som artikel 5 har utlösts gällde Afghanistan. Det har kostat mycket i form av militära resurser, vilket till viss del har påverkat nationella försvarsförmågor, men framförallt i form av skadade och stupade soldater. Det är europeiska soldater som har stupat i strid för USA. Inte tvärtom om. Det är föraktligt när Vance och Trump ignorerar detta.
Vad gäller vårt medlemskap i Nato innebär det nu att vi deltar i ett gemensamt och integrerat försvarssamarbete med våra grannar och allierade. Det innebär ett enhetligt luftförsvar över Östersjön, en väldigt mycket större styrka på Östersjön och en möjlighet att genom gemensam organisation stå väldigt mycket starkare. Vi har gemensamma säkerhetsgarantier från i stort sett alla europeiska demokratier, oavsett hur USA gör.
Lika viktigt är att vi nu är en del av en organisation som kommer att behöva utvecklas och förstärkas för att ge Europa ett starkare försvar. Vi blir en del av det starkare försvaret och vi påverkar dess utformning liksom hur vi tillsammans med andra länder ger Ukraina vårt stöd.
Natos europeiska ben måste bli starkare. Desto starkare det är desto bättre avskräckning och desto starkare gemenskap. De som tycker det är en politisk lustifikation att vi efter vårt medlemskap fått se ett USA som skapar osäkerhet kring sin egen trovärdighet är allvarligare och har ett långt större perspektiv än några politiska krönikörers funderingar kring det politiska spelet. Det är just osäkerheten om USA som gör vårt medlemskap nu ännu viktigare för oss.