Nyhetsbrevet Fri Ekonomi 2003-04-09
Kära läsare,
Plötsligt finns den irakiska diktaturen inte mer. Frågan om Saddam Hussein lever eller ej är inte mer betydelsefull än om en förrymd mördare är vid livet. Den Saddam Hussein som i mer än 25 års tid förtryckte och förnedrade irakier finns i vilket fall som helst inte längre. Bakom honom finns ingen politisk rörelse, bara det band av människor som gått i hans tjänst och som nu räds ett folk som kräver hämnd. Som en politisk gestalt är han historia men det är, det skall sägas, en historia som solkar ner många andra. För det svenska vänsterpartiet är befrielsen av Irak ännu ett exempel på att man inte lyckats frigöra sig från decennier av vänlig förståelse för diktaturer.
== Vänsterpartiet handlar ständigt på fel sida vid konflikter mellan demokratier och diktaturer ==
Det finns inte en konflikt i modern tid mellan demokrati och diktatur där de inte aktivt och engagerat stått på fel sida. Så var det i stödet till Sovjetunionen och Östeuropas många förtryckare. Så är det med Kuba, så var det med Pol Pots Kambodja och så var det med Menghistus Etiopien.
I en slags förvriden och reflexmässig diktaturlojalitet har svenska vänsterpartister rasat mot försöken att tvinga bort den irakiske diktatorn. Ulla Hoffman tvingades i TV erkänna att det nog är bra att Saddam Hussein har fallit men att det borde vara det irakiska folket självt som befriade sig. Samma sak har den så kallade fredsaktivisten Maj- Britt Theorin hävdat. Skall irakierna befrias så får de göra det själva, var budskapet.
Det är en grym cynism som för långt bort från moral och medmänsklighet. Det är lika omoraliskt som att säga att om en misshandlad människa vill slippa misshandel så får hon väl själv göra upp med misshandelsmannen. Mordoffret borde själv tagit itu med mördaren. Tyska folket borde själva ha befriat sig. Judarna borde ha rest sig mot tyskarna. Fransmännen borde själva ha befriat sig från tyskarna. Europa borde ha klarat sig själva mot nazismen. Irakierna som levde under en regim som gasade och bombade ihjäl hela samhällen och som avrättade misstänkta och torterade familjemedlemmar inför varandra skulle ha varit lite modigare, säger Hoffman och Theorin.
Vänsterpartisternas mycket aggressiva kampanj mot alliansens krig mot Saddam Husseins regim har tydliggjort en fråga som är avslöjande för dem. I vänsterpartisternas ögon väger massavrättningar och förtryck av enskilda människor mindre som folkrättsbrott än det militära våldet för att avsätta en folkrättsvidrig regim. I valet mellan människorna och staten har vänsterpartisterna valt staten, inte människorna. Det är ingen ny tolkning. Precis på samma sätt betraktade man de socialistiska folkdemokratierna. Statens rätt var viktigare än människornas rätt. Sådan är vänsterpartiets tolkning av folkrätten. Där finns inte människors lidande med som något att räkna med. Så därför är det upp till de förtryckta att befria sig själva om det är något med dem.
== Tio år av garderobsrensning kommer att följas av ytterligare 10 år ==
Det har tagit vänsterpartiet 10 år att försöka rensa ut diktaturkollegialiteten ur garderoberna, hänga ner porträtten på Lenin från partiexpeditionerna efter det att muren föll. Och så plötsligt hamnar man åter konsekvent på samma sida som diktaturerna men nu i den nya världens konflikter. Man var emot befrielsen av Kuwait. Man var emot kriget mot talibanerna och befrielsen av Afghanistan. Man har varit emot de flygförbudszoner i norra och södra Irak som räddat livet på tusen och åter tusen kurder och shiiter.
Utan dessa flygförbudszoner hade Saddam Hussein genomfört nya massakrer av befolkningsgrupper han såg som sina fiender och som hot mot den egna makten. Intressant nog har det inte varit någon som anklagat USA och Storbritannien för att de därmed räddat livet på tusen och åter tusen människor, trots att de inte har haft något beslut i säkerhetsrådet bakom sig.
När jag i en debatt med vänsterpartisten Lars Ohly, som av gammal vana tyckte att han måste dra sitt strå till stacken för att värna världens diktatorer, frågade om han var emot dessa flygförbudszoner svarade han att eftersom de inte var beslutade i säkerhetsrådet vore det bästa att de inte fanns. Statsvetaren och kurden Rasool Awla såg debatten och krävde i en artikel i GP Lars Ohly på en ursäkt eller en förklaring på hur han hellre såg ett folkmord än flygförbudszoner. http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=114&a=122332
Vänsterpartisterna harnu lagrat upp så rejält med skellett i garderoberna att de mycket väl kan ha fullt upp med avståndstagande från den tidigare politiken under de kommande tio åren. Precis som förr.
Nu skall det i sanningens namn sägas att det svenska samhället i sin helhet inte kommer ut så hedersamt ur denna tid av snabba svängningar i förhållande till det som känts vara opinionen. Många är de som demonstrerat mot befrielsen och för folkrätten utan att tänka på det irakiska folkets rätt. Det är därför så många nu blir förvånade över att alliansens trupper möts av jublande folkmassor som river ner statyerna på Saddam Hussein.
Precis som under det kalla kriget har den svenska regeringen intagit en mittemellan inställning. Saddam Hussein var en förtryckare som man inledningsvis menade FN skulle kunna ingripa med våld emot, om säkerhetsrådet beslutade så. Men efter kampanj på gator och torg och på Aftonbladets ledarsida så klargjorde Anna Lindh att Sverige, precis som Frankrike, hade varit berett att lägga in sitt veto mot våldsanvändning om vi kunnat göra det. Och plötsligt stod de socialdemokratiska företrädarna på gator och torg och demonstrerade mot befrielsen av Irak eftersom det inte kunde beslutas i säkerhetsrådet eftersom ett antal länder förklarat att de skulle lägga in sitt veto.
Det är FN´s oförmåga att upprätthålla folkrätten som urholkat FN mer än något annat. Det blev till sist andra än FN som värnade folkrätten när det gäller de resolutioner som FN beslutat och de stadgar som FN har att leva upp till.
== Plötsligt var de i Baghdad ==
En av de sista dagarna under kriget försökte regimen värja sig mot de anstormande styrkorna genom att införa ett nattetida förbud mot in- och utresa till och från Baghdad. Det hjälpte kanske mot flyende civila men inte i övrigt. Plötsligt var amerikanska trupper inne i Bagdad och brittiska trupper i kontroll av Basra.
En lång rad läktargeneraler som i TV för några dagar sedan underkände alliansens planering och kritiserade att man undervärderat den irakiska armén fick plötsligt ägna sig åt att förklara hur det kunde komma sig att framryckningen var så snabb och motståndet så litet. Och de som tidigare tyckte sig se ett folkligt stöd för Saddam Hussein på basis av vad intervjuade irakier vågade säga slogs nu av att amerikaner och britter hälsades välkomna.
En sak som de alla förbisett är det enkla faktum att Irak-kriget inte var som Kuwaitkriget. Då krävdes stora förbekämpningar av irakiska förband för att överhuvudtaget kunna rulla in över gränsen till Kuwait.
Nu krävdes inte stora förbekämpningar för att kunna rulla in i Irak men väl för att kunna rulla in i Bagdad. Och för att kunna rulla in i Bagdad krävdes några veckors framryckning under vilken tid de stackars soldaterna i Republikanska Gardet fått utstå en vidrig bekämpning som förmodligen knäckt förbanden moraliskt, ledningsmässigt och utrustningsmässigt. Varför skulle de stå kvar och försvara en vidrig förtryckare till priset av att bli lemlästade och nedkämpade?
== Media måste lära sig förstå de skilda uttryck som demokrati och diktatur tar sig ==
En annan observation som kommentatorerna tidigt gjorde var att irakier inte sprang ut på gator och torg för att hälsa de amerikanska och brittiska trupperna välkomna. En förklaring till detta kan ha varit att de irakiska säkerhetsstyrkorna sköt dem som försökte fly undan striderna, oavsett om de var soldater eller civila och att de flesta irakier hade dåliga minnen av hur det gick när man senast reste sig mot regimen. Den irakiska repressionens betydelse för dem som levt under förtrycket kan ju dessutom ha varit en förklaring t