Det finns en allvarlig missuppfattning när det gäller den ekonomiska politiken och den är att statliga underskott stimulerar ekonomisk tillväxt. Det verkar vara en av de mest seglivade ekonomisk-politiska föreställningar som finns. Den har sin bakgrund i den keynesianska teorin om att regeringar borde stimulera efterfrågan i dåliga tider och strama åt den i goda. På det viset skulle människor få jobb i stora offentliga projekt och i en industri som stimulerades av den efterfrågan den mötte.
Olof Palme gjorde denna föreställning en gång till ett levande inslag i 1982 års valrörelse på temat att om det gick bra för Ludvig Svenssons Gardinfabrik då går det bra för Sverige, med tanken att ökade subventioner till bostadsbyggande skulle få igång vägbyggande, cementtillverkning, byggnadsindustri och som ett ytterligare led i detta inköp av inredning och möbler. Och gardiner.
Palme vann den valrörelsen med en politik som byggde på subventioner till bostadsbyggande, ökade bidrag och ökade offentliga utgifter vilket ledde till ökad inflation, höjda marginalskatter, växande offentliga underskott och den 90-talskris som exploderade 1990 då först Kjell- Olof Feldt avgick i februari, avlöstes av Allan Larsson som i krispaketen ville avskaffa strejkrätten, för att få bukt med löneutvecklingen, men också skapa stabilitet genom en svensk medlemsansökan i EU. Och de första bankerna gick in i kris och i konkurser. Det blev de borgerliga som fick hantera den fulla vidden av denna ekonomiska politik. Och gardinerna fladdrade slitna för vinden.
Ursprungligen byggde denna föreställning på att ekonomin var ett slutet kärl som kunde värmas upp och kylas ner. I en global ekonomi är det inte så och det var inte så på 1980-talet och är det än mindre i dag. Det avgörande för ekonomisk tillväxt är konkurrenskraft och utbudsreformer som gör att människor kommer ut på arbetsmarknaden, har en utbildning som är relevant och kvalificerad, att det är lätt att starta företag och investera i dem.
Underskottspolitiken prioriterar det motsatta, leder till högre skatter, svårare med lån på grund av höga räntor, stigande tillgångsvärden som leder till att reala investeringar blir mindre lönsamma. Det är likväl denna politik som nu präglar socialdemokraternas ekonomiska politik. På samma sätt som i Frankrike vill man skjuta balanskraven framför sig genom att nu ändra målen utifrån hur stora underskotten blir samtidigt som man i stort sett på alla fronter motarbetar företagande.
Den tidigare LO-ekonomen PO Edin föreslår nu att den svenska staten ska ha ett statligt underskott på 3 % de närmaste 20 åren. Så bygger man upp en ny 1990-talskris någonstans kring 2020. Det blir säkerligen mycket lånefinansierat vägbyggande här och där, kanske något 1000 program för bostäder men lite nya företag, mindre investeringar i företagande och konkurrenskraft. Precis som i Sverige på 1980-talet eller som i södra Europa från 1990-talet och inte minst från 2000-talets början.
Växande skulder och stigande räntekostnader ger inte fler investeringar i en ekonomi. Moderna ekonomier stimuleras inte av stora underskott. Moderna ekonomier får sina investeringar genom att attrahera lönsamma projekt och underlätta för företagande genom stabila offentliga finanser. Detta ser vi också i ett stort verklighetsexempel i den europeiska ekonomin. De länder som har stabila offentliga finanser har god efterfrågan, fler i arbete och investeringar. De länder som sökt lösa sina problem med ökade underskott har fått ökade underskott och förlorade jobb. Och ännu större underskott.