Den europeiska desintegrationen är i full gång, skriver en krönikör som i likhet med så många andra de senaste två åren har predikat undergång inom de närmaste tio dagarna. Men det som sker i Grekland är mer än något annat ett problem som är grekiskt, precis som den svenska krisen i slutet på 1980-talet och i början på 1990-talet var en svensk kris. Precis som det amerikanska underskottet är amerikanskt och det brittiska brittiskt.
Men det är också så att det som händer i Grekland, USA eller Storbritannien påverkar fler precis som konkursen för Lehman Brothers påverkade fler. Allt detta beror inte på EU eller euron, hur gärna man än vill flytta över ansvaret från politiken till institutioner som ibland görs till spöken. Det som nu sker i Grekland är ett sammanbrott som utsätter alla EU-länder men även andra för stora problem, även USA, av det enkla skälet att våra ekonomier är hopflätade med varandra.
Det kan mycket bli så att Grekland går i konkurs, om det grekiska folket genom sina valda företrädare vill det är det ett en konsekvens som ligger i deras händer. Lämnar de nu euron blir problemen än större med mindre möjligheter till garantier och lån. Det är nämligen vad EU har bidragit med, inte underskottet.
Och väljer Grekland att välja euron är det upp till grekerna. Men det synes inte vara det grekiska folkets vilja, snarare vill man bli av med skulderna.
Utan EU hade Europa i dag varit i en process av sönderfall med protektionism och öppna motsättningar. Nu bråkar vi om hur hjälpen och det gemensamma regelverket ska se ut. Det är trots allt bättre. Kriser kommer vi aldrig kunna undvika men vi kan välja olika former för att möta dem. Desintegrationen underlättar inte för att få fart på ekonomierna eller stabilitet i de offentliga finanserna.
Man kan bli uppgiven inför Hollandes löften om att öka utgifter och minska underskott liksom grekers stöd till extrema partier men EU är trots detta en stabiliserande faktor för de länder det gäller liksom för oss alla.