Under röda fanor ska det under första maj marscheras till stora musikkårer. I Havanna och Pyongyang liksom i Peking marscherar man på samma sätt som man gjorde i Moskva och i alla Östeuropas huvudstäder under tiden bakom järnridån. För halva Europa är den röda fanan en påminnelse och en symbolik för en totalitär diktatur som inte visade någon respekt för mänsklig värdighet, individuell frihet eller det civila samhället. Allt var under statens och kollektivets makt, människorna, företagen och samhället i sin helhet. Det finns få symboler som är så lite värda att fira som den röda fanan.
Man kan fråga sig varför svensk socialdemokrati låser sig fast vid denna förnedringens symbol. Att vänsterpartiet och de olika fraktionerna av socialister som marscherar i morgon gör det är inte så underligt. De har innerst inne en dröm om ett samhälle som bygger på de motsättningar som fanan symboliserar och den makt över andra som det innebär när den regerar. Men socialdemokraterna?
Vad är det de egentligen marscherar för till sina kampmelodier? Känner de inte att musiken, retoriken, marschen och fanspelen inte bara hör en annan tid till utan också i dag står för något som plågade Europa och som bygger på att människor görs till delar av ett kollektiv som taktfast marscherar och skanderar? Första majtågen är inte till sin karaktär individens triumf utan kollektivets grepp om den enskilde.
De motsättningar som socialdemokratins ledare älskar att blåsa upp bygger på en reducering av den enskilda människan där dom och vi blir till kollektiva grupper som definitionsmässigt ska stå emot varandra. Ingen modern samhällssyn borde hemfalla åt den fördumningen. Det finns det andra riktningar som står för. De som anser att utlänningar är dom och vi svenskar vi. Och alla andra som vill se eliten i täten för sina kollektiv.
När en av de lettiska självständighetsledarna våren 1991 såg Les Miserables i en föreställning till stöd för de baltiska folkens historia frågade han mig varför revolutionärerna använde de röda fanorna. De symboliserar ju inte frihet utan förtryck, konstaterade han. Och så är det.
Ett av Sveriges största partier ska i morgon marschera under röda fanor, med den symbolik de innebär, för att hävda att det finns en grundläggande motsättning mellan olika grupper i vårt samhälle. Det är först när socialdemokratin kan växa ur detta arv som man kan bli en modern europeisk rörelse.