Ulf Dinkelspiel var på många sätt en av de bästa. En familjemänniska av bästa slag men också en vän, kompis och kamrat av bästa slag. Men han var också en medborgare av bästa slag, som värnade sitt land och det Europa som vi är en del av. Diplomat, förhandlare, statsråd och som en i bredaste bemärkelse ansvarstagande person. Det var lätt att ha roligt med Ulf liksom att vara allvarlig när det krävdes.
Han var bokstavligen med om att leda Sverige in i Europa, först som ansvarig för förhandlingarna om ett svenskt medlemskap i det som kallades EES, en förhandlingsprocess som präglade Sverige under 1980-talets senare del.
Ulf hade en förmåga att hålla i, förstå och sortera detaljer i en oändlig mängd och ge dem konturer och en överskådlighet som gav en mening andra kunde förstå. Och det var mycket genom honom som det blev möjligt att samla en bred majoritet i Sveriges riksdag för att Sverige skulle bli medlem i EES. Han var nämligen en man att lita på och han hade genom kunskaper och social förmåga en trovärdighet som spände över många gränser, partipolitikens liksom nationers.
Det var i en tid då Europa var delat. Järnridån var en brutal verklighet, liksom förtrycket på andra sidan Östersjön. För Ulf liksom för många andra var Europa en självklar gemenskap och bas för svenskt samhällsliv.
I Sverige var det många som hävdade att det var oförenligt med neutralitet och politisk suveränitet att bli medlem i det regelverk och den struktur som EES, som var en samarbetsform med den tidens EG, skulle bli. Men Ulf kunde som svensk chefsförhandlare lugnt visa att samarbetet var just ett samarbete, att utanförskap skulle leda till mindre inflytande. Den inre marknaden var viktig för svenska jobb och svenska företag.
De regelverk som vi delade med andra skulle kanske inte bli enklare än våra egna men likväl färre för oss alla än om varje land hade sitt. Det var med det pragmatiska sinnet, ett sunt förnuft förenat med vision och ämbetsmannens fulla kompetens som Ulf satte rätt proportioner på vad det handlade om och därmed spelade en stor roll för Sverige.
EES-förhandlingarna kom att lägga grunden för Sverige att snabbare än andra bli medlem i EU. Nu var det som statsråd i regeringen Bildt som Ulf ansvarade för förhandlingarna. De förenades i tiden med att Sverige mycket snabbt efter 1991 års frihet för de baltiska staterna ingick omfattande handelsavtal med Estland, Lettland och Litauen, viket kom att få en avgörande betydelse för dessa länders väg mot Europa.
Och så blev Sverige den första januari 1995 medlem av Europeiska unionen, där Ulf inför folkomröstningen var en av de ledande för Ja-kampanjen. Vision om ett öppet, fritt och fredligt Europa förenades i Ulf med ett hårt arbete, kunskap, förmåga att kommunicera och att tala om svåra saker så att de var enkla att förstå.
Ulf var en på många sätt självklar och säker politiker just eftersom han inte var så väldigt politisk i alla delar. Han kunde stå upp för sak utan att stå mot person. Han kunde stå upp för de stora frågorna utan att fastna i konflikt över de många små. Han var självständig men en av de bästa allierade att ha. Lugn, klok och samtidigt med ett öppet sinne för andra, för deras bekymmer eller reflektioner, invändningar och för de gånger vi andra hade rätt, vilket i sin tur kunde bero på att vi hade lyssnat på honom redan innan.
Under Ulfs aktiva politiska tid förändrades Sverige och Europa. I dag ett Europa förenat av 28 länder plus de tre som fortfarande är med i EES. Men också ett Europa präglat av större utmaningar än någonsin. Det gäller självfallet Brexit men än mer de utmaningar som EU formats för att kunna möta och som riktar sig mot vår fred, säkerhet och vårt välstånd liksom mot det öppna samhället. Utmaningar av just de slag som Ulf ville vi skulle kunna samarbeta om för att möta.
Misstroende, osakligheter, polarisering och främlingsfientlighet är våra egna utmaningar utöver de som vi möter från vår omvärld. Det vi behöver är ledarskap som står över de små konflikterna och som kan sätta de stora målen gemensamt för oss alla. Den sorts ledarskap som Ulf förstod och kunde.
I en vänskrift till Ulf när han fyllde 75 år, för bara drygt två år sedan, hade jag äran att få skriva ett avsnitt. Det avslutades med det enkla konstaterandet att vi behöver fler sådana som Ulf, som kan kombinera det visionära med det praktiska, som kan förena det lilla med det stora.
Vi behövde fler Ulfar, avslutade jag då. Nu har vi en Ulf mindre, den riktige Ulf. Vi tänker på hans familj. Minnet av honom är starkt liksom saknaden. Han lämnar mycket stort och viktigt uträttat bakom sig. Men mer måste uppnås och mer måste uträttas. Vi får alla ulfa till oss.