Tvåstatslösningen kräver förhandlingar

Parallellt med världen fokus på Internationella valutafondens årsmöte i Washington överlämnade den palestinska ledningen i New York sin ansökan till generalsekreteraren om att Palestina skulle bli erkänd som en fullvärdig stat och medlem i FN. Det är på många sätt logiskt att Palestina ska bli en medlem av FN.

Vid etablerandet av FN skulle också en palestinsk stat etableras men den blev aldrig till på grund av arabvärldens krig mot Israel. Så tvingades flyktingar bort från sina städer och byar samtidigt som den palestinska staten försvann i krigets damm och elände. Kriget mot Israel ersatte den palestinska staten.

Och i dag är det i förlängningen av en tvåstatslösning självklart att en palestinsk stat etableras med medlemskap i FN. Problemet är bara att ansökan nu mer har sin spets riktad mot Israel än mot de krav som den palestinska ledningen måste ställa på sin egen framtida stat.

Storpolitiken och mediegenomslagen kring medlemsansökan har större effekt för att göra den palestinska ledningen populär gentemot den palestinska opinionen än för att etablera och forma en palestinsk stat som erkänner Israel, som kan upprätthålla lag och ordning och kontroll över det egna territoriet och som är berett att inte bara förhandla om gränser utan också göra kompromisser utifrån både dagens situation och internationellt erkända gränser. Den palestinska myndigheten har liten kontroll över det som sker i Gaza.

Man har inte kontroll över det egna territoriet och man har inga förhandlade gränser. Det innebär att vägen till fred inte är kortare nu än för en vecka sedan medan vägen mot en palestinsk rättstat med kontroll över sitt territorium nu är skymd av en medlemskapsansökan och föreställningen att denna i sig räcker. Det blir vare sig fred eller två stater av det.

Istället för att upprätthålla kravet och pressen på att skapa ett innehåll som kan ge en stat försöker man nu etablera en stat utan det innehåll som krävs. Och man gör det mer med udden riktad mot Israel än mot dem som internt motverkar förmågan att leva upp till kraven på en självständig stat.

Därför är det klokt att man nu söker sig fram till en intensifierad fredsprocess snarare än att ta ställning till medlemsansökan som sådan. Men det vore självklart lika klokt om den israeliska regeringen insåg att en fred innebär inte bara förhandlingar utan även för den kompromisser. Ett självklart led i det är att stoppa bosättningspolitiken och säkra att palestinska medborgares rättigheter upprätthålls på Västbanken även gentemot de mer extrema bosättare som underminerar lag och ordning. Dagens israeliska regering har ett ansvar för att palestinierna nu har startat en process som mer är en skådeprocess som kan öka spänningar än en fredsprocess som kan minska dem. Det ansvar man har försummat måste man nu ta.