Under morgonen [BILD1]diskuterade jag frågan om Georgien i EPP-ED gruppens presidency, efter en kortare diskussion om det infallna taket i plenisalen i Strasbourg och före en diskussion om assistenters anställningsvillkor. Georgienfrågan kom också att dominera vårt möte med delegationsledare från medlemsländerna. Det är ingen tvekan om att oron är större ju närmare Rysslands gränser man är men också att det finns ett djupt allvar kring hur denna fråga ska hanteras, med de krav det ställer på en resolution från parlamentet för att understryka det oacceptabla och klargöra att det franska ordförandeskapets avtal med Ryssland måste respekteras av Ryssland. På eftermiddagen kom så den nyhet som innebar att president Medvedev konfirmerade den ryska Dumans beslut att erkänna självständighet för Sydossetien och Abchazien. Två territorier som i bästa fall kommer att leva i skuggan av Moskva, som i praktiken är annekterade.
Det är genom en konsekvent odlad nationalism som Ryssland nu söker bilda nya lydstater. De som kommer att följa Moskvas politik hör till andra lydstater. Vitryssland i Europa och Tadzjikistan i Centralasien styrs av regimer som lever på Moskvas villkor. Kuba och Venezuela styrs av regimer som gillar att manifestera mot internationell rättsordning och den fria världen. Så helt ensamma kommer inte den ryska ledningen vara, men i vissa sällskap är man mer ensam än när man är för sig själv. Den isoleringen åstadkommer ny Putin och Medvedev av sig själva. Demokratiska länder beklagar detta och Rysslands roll i internationellt samarbete är på väg att marginaliseras.
Det är en utveckling som också stärks av att de ryska ledarna nu grips av samma ryska nationalism som man tillgripit i Kaukasus, som man appellerar till i Moldavien och Ukraina och som speglas av de motsättningar man under lång tid har spätt på i Estland och Lettland. Nationalistiska motsättningar är lätta att skapa och understödja men svåra att hålla tillbaka, det drabbar nu den ryska ledningens förmåga till rationellt beslutsfattande.
I Sydossetien och Abchazien har man stött separatistgrupper, gjort skillnad på folk och folk, genom att dela ut pass till vissa men inte till andra samtidigt som man cyniskt har förföljt georgier på ryskt territorium. Snart kommer vi få höra utvalda ledare i utbrytarregionerna begära att få ytterligare ryskt militärt stöd för att skydda mot andra och till slut också begäran om att få bli en rysk rådsrepublik. Oavsett när detta infaller är båda dessa territorier stängda för sina andra invånare, en stor minoritet i Sydossetien och en stor majoritet i Abchazien. Det handlar vare sig om självständighet eller om skydd av människors rättigheter. Det handlar om expansion, kontroll över energidistribution och nationalism när den är som störst fiende till fred och samlevnad. Och ett förakt för internationell rättsordning som kommer att drabba Ryssland när landet vill samarbete med andra och behöver trovärdighet.