För två år sedan invaderade Ryssland Ukraina på nytt, nu i full skala med stora armé och flygförband. Syftet var nu att inte bara ockupera Krim utan att ta över hela landet och eliminera den ukrainska identiteten. Det ryska misslyckande som följde har blivit definierande för den ukrainska nationen men det har skett till priset av oändligt lidande. Människor har mördats av missiler i sina hem, köpcentra har bombats liksom sjukhus, teatrar och all infrastruktur. Där det funnits civila har Ryssland sett mål att förgöra. Och på slagfältet har ukrainska soldater, män och kvinnor offrat sina liv för att stå emot ondskans krafter.
Rysslands krig har också definierat Ryssland som en totalitär despot som bär på ondskans och skamlöshetens idéer. De ryska krigsbrotten, det folkmordsförsök som kommer till uttryck genom deportationer av barn och målet om att utplåna den ukrainska nationella identiteten tillsammans med våldtäkterna, arkebuseringarna och tortyren har tillsammans med terrorbombningar gjort Ryssland till en terrorstat långt borta ifrån den civilisation som de Putins ideologer förvirrat talar om.
De totala lögnerna och det totala förtrycket har för oändlig tid framöver skadat Ryssland och omvärlden syn på landet. Det finns sannolikt få politiska ledare som så fundamentalt har misslyckats så omedelbart inför sitt folk som Putin. Och hans svar på det är en ännu hårdare repression för att hantera den rädsla som han och andra i makten känner. Putin har fört Ryssland tillbaka till Stalin-tidens terror, senast nu manifesterat i mordet på Alexij Navalnyj.
Ett svårt plågat Ukraina har stått emot. Människor har ställt upp för sitt land och sina medmänniskor. Ryska trupper har drivits tillbaka. Den ryska flottan kan inte längre operera i Svarta havet utan Ukraina kan nu åter exportera spannmål och andra produkter. Och samtidigt ser vi nu ett krig som står stilla men i fortsatt dödande, allt medan Ryssland omformat landet till en krigsekonomi. Det är ett nytt och än mer europeiskt Ukraina som har växt fram i tragedierna och i hjältemodet. Och det är ett Ukraina som välkomnas och är en del av Europa. Där ligger en än större förlust för Putins och ondskans krafter.
Kriget har också börjat definiera ett nytt Europa. Den mobilisering av kraft som skedde när Ukraina invaderades visade ett Europa som kunde och ville samla sig för europeisk säkerhet, nu inte för att motverka krig mellan europeiska länder utan för att möta hoten och kriget utifrån. Nu kommer de fortsatta ansträngningarna att definiera det Europa och det EU vi kommer ha de kommande årtiondena.
Ett fritt och öppet fredlig Europa eller ett Europa under ständiga hot och delat av maktens arrogans. Ett EU som förmår att möta omvärldens hot och utveckla Europas styrka till försvar för friheten och demokratin, i handling och inte bara i de ord som hörts så många gånger. Det är inte ukrainarna som nu brister. Det är vi i vårt stöd som brister. Det måste bli större och långsiktigt.
När vi säger att vi står bakom Ukraina säger vi samtidigt att Ukraina står framför Europa i skyddet mot den ryska krigsmaktens hot. Det är dags att vi tar det allvaret på allvar. Det är oss det handlar om och det är det som stödet till Ukraina måste bygga på.
Tvåårsdagen är en dag för att låta allvaret sjunka in, känna en växande vrede över de fortsatta illdåden och göra mer tills Ukraina är fritt.