På väg till Strasbourg och en vecka som kommer handla bland annat om Turkiets medlemskapsförhandlingar. Bland annat kommer rådet och kommissionen ge sina kommentarer till den framstegsrapport över förhandlingarna som kommissionen nyligen presenterades, och parlamentet ger sin syn genom en resolution. Det som nu sker i arabvärlden sätter en särskild dimension på förhandlingarna med Turkiet. Turkiet är ett exempel på en sekulär demokrati och marknadsekonomi som skulle kunna sätta ett exempel för det som nu ska komma ut ur befrielsekampen.
Just av detta skäl har EU all anledning att stödja de krafter som vill fortsätta att reformera det turkiska samhället och samtidigt visa att vi kan bygga upp relationer av samarbete och gemensamma institutioner. Tyvärr återspeglas detta inte i den debatt som förs i ett antal europeiska huvudstäder och som i sin tur påverkar synen på Turkiet även i parlamentet. Ett allt stramare budskap till de turkiska ledarna kommer att tolkas som att dörren gradvis stängs. Det riskerar i sin tur att stärka andra krafter i Turkiet som hellre vill se landet som en regional stormakt i Mellersta Östern och som heller lutar sig mot Teheran eller Moskva.
Inte minst Frankrike som kom att agera med fel inriktning gentemot Tunisien och Egypten borde fundera på sin roll. Man öppnar sällan upp för samarbete och utveckling genom att stänga dörrar. Ett inåtvänt perspektiv kan lätt leda till att vi förlorar slaget om demokratin i vårt grannskap. Det om något försvagar demokratiska värden, mycket mer än om vi kan bidra till att länder som Turkiet bygger sin utveckling på dem.