Trumps krig mot Iran närmar sig sitt slut och den slutliga förlusten. Det var ett krig som aldrig handlade om befrielse eller demokrati, än mindre om något som kunde vara folkrättsligt legitimt eller acceptabelt. Det enda målet för kriget var att visa militär övermakt i tron att det skulle vinna kriget. Utan mål fanns inget slut, annat än den reträtt som vi nu ser är på väg.
Det tal om överenskommelser som nu förekommer handlar om att det militära kriget upphör och att USA under Trump lämnar det mesta åt status quo, vilket innebär en härdad iransk regim som nu kontrollerar Hormuzsundet och som redan etablerat former för den passage som i första hand vänligt sinnade nationer ska få. Det blir ett Iran som kommer att accelerera sin utveckling av kärnvapen, förutom den atombomb man redan besitter genom att kontrollera Hormuzsundet och därmed förutsättningarna för stora delar av den globala ekonomin.
Konsekvenserna av detta är stora och på många sätt omedelbara. Det kan hända att Trump beordrar en sista militär insats för att dölja den stora reträtten, men verkligheten kommer att vara att USA lämnar och därmed har gett den iranska diktaturen större makt globalt och över regionen än någonsin tidigare. I Trumps ständiga ordvallningar sägs det att man diskuterar att Iran ska överlämna sitt upparbetade uran, men det är just bara en diskussion som förs av den amerikanska sidan.
I verkligheten kommer Iran på olika sätt att försöka påskynda sitt kärnvapenprogram, med alla de risker som detta innebär. De fanns förvisso tidigare men hade kunnat kontrolleras, nu kommer de i det närmaste att vara okontrollerbara. Det hjälper inte att en stor del av den iranska förmågan att utveckla kärnvapen och anrika uran har skadats. Man kommer nu ändå vilja gå fram så snabbt som möjligt.
Det är också uppenbart att den iranska militära förmågan är under en ny uppbyggnad samtidigt som den aldrig blev så utslagen som det sades i amerikansk propaganda och krigsretorik. Iran har blivit en farligare regional stormakt.
Det kommer i första hand att påverka staterna kring Persiska viken. Tidigare har de haft sin trygghet genom amerikansk närvaro, förmåga och pålitlighet. Det är värden som nu kommer att närma sig noll. Det kommer att göra det desto viktigare för dessa stater att förhålla sig till Iran och till iranska krav, till exempel när det gäller den fortsatta fredsprocessen i Mellanöstern. Den stabilisering av relationerna med Israel som vi tidigare sett bland dessa stater kommer nu att ses som en utmaning av Iran, med stora politiska och ekonomiska kostnader som följd. USA är inte längre en trovärdig partner för länderna kring Persiska viken, på samma sätt som man visat sig opålitligt när det gäller allierade i Europa eller Sydostasien och Stillahavet.
Det kommer i andra hand att påverka andra länder, i Europa och i Asien. Möjligheten att transportera olja från Persiska viken kommer att vara knuten till goda relationer med den iranska regimen. Många länder kommer att vilja göra överenskommelser om rätt att, mot avgifter, passera Hormuzsundet och många kommer att undvika att provocera den iranska ledningen genom sanktioner eller en alltför positiv politik gentemot Israel.
Det kommer därför i tredje hand att leda till en allt farligare situation för Israel. Netanyahu förde sin politik i den enfaldiga förhoppningen att han kunde lita på Trump och gjorde sig därmed till en gisslan för dennes ombytlighet. För Netanyahu hade kriget också ett egenvärde genom att föra bort blickarna från sina tidigare säkerhetspolitiska misslyckanden och korrupta affärer. Israel för nu en politik som riskerar många av sina bästa vänners vänskap samtidigt som de alla kommer att behöva förhålla sig till Iran.
Trump är en stor förlorare i allt detta. Han har här och där sina lojala MAGA-anhängare, även i Sverige, men även de kommer att få svårt att säga vilket mästerdrag som ligger bakom det amerikanska agerandet. Värre än att Trump är den store förloraren är att USA genom detta har avvecklat en förmåga till ledarskap och soft power som länge bidragit till amerikansk makt. Handelskrig mot vänner, territoriella krav på allierade och en förvirrad utrikespolitik förenad med flirt med diktatorer som Putin och Xi har förött amerikansk förmåga och prestige. Det är ett allt mer ensamt land som vi ser under Trump och det kommer att få konsekvenser för amerikansk maktutövning och förmågan att leda.
Det nederlag som Trump nu kommer att försöka twittra sig ur delar han allt mer med Putin, som blir allt mer isolerad och ser sitt land förfalla samtidigt som kriget på slagfältet går allt sämre. Nu krigar Ryssland sedan lång tid tillbaka som en terrornation, med bombningar av civila mål vars främsta syfte är att döda civila. Det är en amerikansk skam att Trump och hans administration så uttryckligen har ställt sig bakom Putin snarare än det angripna landet.
Den amerikanska överlägsenheten vad gäller kärnvapen, underrättelser och logistik kvarstår och gör det viktigt att göra vad som kan göras för att USA ska bidra till global stabilitet genom att vara en del av försvaret mot Ryssland. Den styrkan har USA kvar, men i övrigt ser vi ett USA som allt mer förlorar den överlägsna maktställning som man haft som ledare för den fria världen.
Det gör det desto viktigare att Europa gör sig starkt, att vi gör vad vi kan för att integrera Storbritannien – och Norge – i europeiska samarbetsstrukturer vad gäller EU, med den europeiska Natogemenskapen som bas. Och i ett vidare perspektiv handlar det om att binda samman världens fria länder genom fri handel som inte bara bidrar till ekonomisk utveckling utan också till en rättsordning som förenar den fria världen. Europas styrka är långt större än vad europeiska ledare har vant sig vid att leva med. Det är dags för oss alla att nu agera utifrån perspektivet att det är Europa det handlar om.
De så kallat starka männens tid var aldrig deras. Nu är demokratins tid. Trump och Putin är vår tids förlorare. Vi behöver en mobilisering av världens fria demokratier till en ny gemenskap som kan sätta frihetens villkor främst.