Tre fel om Mellersta Östern

Det är tre avgörande misstag som europeiska debattörer och politiker alltför ofta gör när Mellersta Östernkonflikten diskuteras. Pär Granstedt gör sig i sitt inlägg på Brännpunkt i går skyldig till dem alla.

Det första är att arabiska ledare betraktas som objekt utan ansvar för sina egna handlingar och för det förtryck de utöver gentemot sina egna folk. Det innebär att den fattigdom och den frustration som utvecklas i arabvärlden framstår som generisk eller rent av som en kulturell faktor, utan något samband med den politik förtryckarregimerna för.

Och det är ur ett sådant förvrängt perspektiv som Granstedt kan hävda att det är Israel som är en katastrof för sina grannar. Dessa grannar har tre gånger genom stora krig försökt utplåna Israel.

Iran hotar att utplåna Israel, finansierar terrorism och självmordsbombare samtidigt som man bygger både medeldistansmissiler och kärnvapen. Syrien genomför en medveten destabiliseringspolitik gentemot Libanon, upplåter högkvarter till Hamas, och finansierar tillsammans med Iran Hizbollah som liksom Hamas av religiösa och antisemitiska skäl vill utplåna Israel. Hizbollah genomför en målmedveten upprustning i södra Libanon för att kunna fullfölja ett religiöst krig mot Israel. Från det av Hamas kontrollerade territoriet genomförs terrordåd, självmordsbombning och raketbeskjutning mot Israel.

Jordanien och Egypten har däremot fred med Israel och samarbeta om bland annat bevattningsfrågor. Hamas tillämpar en fundamentalistisk samhällssyn mot sina egna samtidigt som Fatah och dess ledare under decennier har utvecklat en omfattande korruption på befolkningens bekostnad. För vem är det som Israel är en katastrof? Möjligtvis för de arabiska diktaturer som i det öppna samhället ser en provokation och utmaning.

Vägran att erkänna Israel har stått och står i vägen för en självständig palestinsk stat. Det är bara om man hävdar att arabiska och muslimska ledare inte har något eget ansvar som man kan lägga skulden för allt som drabbar araber och palestinier på alla utom deras egna ledare. Den politik de har fört har varit och är en katastrof för det egna folket.

Det andra misstaget är att betrakta den totalitära muslimska rörelsen som vilken demokratisk politisk rörelse som helst eller som en religiös hållning som ska respekteras och tolereras på den grunden och att den följer en logik som vi känner igen från våra egna samhällens politiska debatt och religiösa dialog. Det är fel i båda fallen.

De fundamentalistiska islamisterna använder sig av religionen som ett alibi för förtryck och en totalitär samhällssyn men det är inte religion de utövar utan en politik präglad av förakt för människovärdet, precis som nazism och kommunism, långt bortom de religiösa värden som de stora världsreligionerna har gemensamt.

Det tredje är att man bortser från att Mellersta Östernkonlikten i dag är ett uttryck för en väsentligt djupare konflikt än konflikten om Västbankens och Gazaremsans territorier. Den handlar om en konflikt mellan respekt för mänskliga fri- och rättigheter och en politik som bygger på religiös fanatism. Ser vi på vad som sker i Iran, Sudan, Somalia, Irak, Afghanistan, Pakistan och i länder som Saudi-arabien och Algeriet ser vi denna konflikt. Tror man att det är Israel som genom sin blotta existens och sitt försvar för den, bär ansvaret för denna utveckling kommer man aldrig att kunna bidra till säkerhet och stabilitet i denna del av världen.

Man bör kunna tala med alla men Granstedts artikel är en plädering för att Europa ska belöna dem som idealiserar våldet istället för att ställa krav på att erkänna ett existerande land. Men värre än så, han ger dem som vill utplåna Israel legitimitet genom att delegitimera Israel som en motsvarighet den sydafrikanska apartheidregimen. I en region fylld av brutala diktaturer väljer han att likställa den enda demokratin med en historiskt unik diktatur.

Förutom att han bortser från att det är i Israel, och bara i Israel, som araber har rösträtt och yttrandefrihet, att det är i Israel som arabiska kvinnor och män har lika rättigheter och att det är i Israel som palestinska homosexuella söker sin tillflykt och att det till och med så att det är på de ockuperade områdena som de enda demokratiska arabiska valen har hållits bortser han dessutom från att apartheid var en raslära som predikade en ras underlägsenhet till en annan.

Den enda motsvarigheten till en sådan raslära i Mellersta Östern ser vi bara i den antisemitism som leder arabiska och palestinska ledare till att hävda att judarna är grisar som inte hör hemma i denna del av världen. Det finns alltid skäl att diskutera israelisk politik i fredsprocessen. Den har sina brister. Och vi måste utveckla en dialog med arabiska och palestinska ledare. Men just därför, när det gäller demokrati och grundläggande respekt för människolivet är det mot de arabiska ledarna som odlar hatet och idealiserar våldet man ska markera, inte mot Israel, om man vill bidra till freden.