Frågan om den finansiella transaktionsskatten har kommit att bli en förklaring och en symbol för Europas oförmåga till reformer för skärpt konkurrenskraften. Transaktionsskatten har kommit att bli en totempåle som ska hjälpa mot allt: mot underskott, mot risker på de finansiella marknaderna, till att finansiera nya investeringar och minska medlemsstaternas avgifter till EU. Dessutom ska den få den så kallade finansmarknaden att betala sin rättmätiga del av skatterna.
Den har blivit den nya tidens alkemi. En mycket liten, liten skatt – pytteliten har den rent av kallats – ska på en gång inte spela någon roll för skattebetalarna men samtidigt finansiera en tredjedel av EU-budgeten. Eftersom pengarna som tas in via skatten inte drabbar någon – annat än den mystiska marknaden – blir det pengar som nästan gratis kan finansiera det mesta som vi tycker är bra.
Men det är som med gamla tiders alkemi: den kan samla många troende eftersom det är en behaglig tanke att hitta helt nya pengar men det går likväl inte att göra guld av bly.
För det första är det aldrig någon mystisk marknad som likt en självständig organism betalar skatter och avgifter. En marknad är en mötesplats för människor och företag. Och det är alltid människorna som betalar skatter av det enkla skälet att det är så företag fungerar. De måste ha intäkter som motsvarar sina kostnader. Om de inte har det går de i konkurs. Det gäller banker, bilindustrier och livsmedelsaffärer, liksom elproducenter, restauranger eller vilket annat företag det än handlar om. Det är vår efterfrågan av deras tjänster som leder till att vi betalar vad de kostar, inklusive elskatter, bilskatter och alla andra skatter.
Därför är det inte någon elmarknad som finansierar statliga inkomster i form av elskatter. Det är inte någon bilindustri som finansierar bilskatter. Det är inte livsmedelsindustrin eller jordbruksmarknaden som genom moms på livsmedel betalar statens utgifter. Det är vi skattebetalare som gör det genom att betala elskatter, moms och bilskatter av olika slag. Och för den som inte kommer ihåg det: det är vi alla som betalar också bankernas kostnader. Vi gör det genom räntor, genom avgifter och genom de kostnader som varor och tjänster betingar på grund av kostnaderna för lån och investeringar.
För det andra innebär detta att den finansiella transaktionsskatten ökar hushållens skatter på samma sätt som alla andra skatter. Det innebär att de pengar som kommer in motsvarar pengar som försvinner från den privata sektorn. Skatten minskar utrymmet för investeringar i företag och ökar utrymmet för offentliga investeringar. Den höjer kostnader för företag och den stärker konkurrenskraften för de företag som utanför Europa inte tvingas betala en extra skatt på investeringar och lån. Det blir inga nya pengar som skapas utan gamla som dras in till stat och EU.
För det tredje är det en skatt som ska gälla på den mest lättrörliga av alla marknader, nämligen den finansiella, där mycket små skillnader är avgörande för konkurrenskraft och för var transaktioner och investeringar genomförs. En stor del av Europas finansiella transaktioner kommer att flytta ut från Europa medan andra drabbas av en skatt som kommer att urholka värdet på pensioner och tillväxten. Faktum är att EU-kommissionen själv när den presenterade sitt förslag konstaterade att den skulle kosta mellan en och två procent av vår samlade BNP. Som en insats för att stärka tillväxten är den milt talat udda. I en ekonomi som mer än något annat behöver tillväxt är det än mer udda att införa en skatt som kommer att minska den. Lika udda som att tro att vi får ökade investeringar genom höjda skatter på investeringar och lån.
Men det mest allvarliga är att så mycket av förhoppning ställs till denna finansiella transaktionsskatt. Det säger något om alla de politiker som tror att tillväxt skapas genom höjda skatter, som tror att man får nya pengar genom att hitta på ett nytt begrepp för skatt och som tror att vi kan hantera underskotten, skuldbördorna och framtidens investeringar genom att uppfinna en ny form av beskattning. En skatt som ska finansiera nya utgifter, ersätta privata investeringar med offentliga och som bygger på föreställningen att vi kan återvinna Europas konkurrenskraft genom att göra våra varor och tjänster dyrare istället för att reformera vår ekonomi för ökad konkurrens, ökat utrymme för privata investeringar och ökat företagande.
Denna naiva tro på att det bara krävs en liten skatt istället för stora reformer är det största hotet mot Europas återhämtning och vår förmåga att vara en ledande global ekonomi. Vore det så att det är genom skatter man vinner ledarskap hade Europa nämligen redan varit ledande, utan några problem och kriser.