Hoppa till innehåll

Tjörnbron och Tsunamin

När Tjörnbron för många år sedan blev påkörd av ett fartyg gick bron sönder med ett stort gap mellan den ena brohalvan och den andra. Bilarna som kom där på morgonen körde alla på utan att se något och körde därför rakt ut i luften där det inte längre fanns någon bro. Besättningen nere på fartyget kunde bara stå och se på där nere utan att kunna göra sig hörda av dem som körde. Till slut kom en bil där föraren kände att något var fel, klev av och gick fram till den klyfta som bron hade öppnat, såg att bron hade brustit, gick tillbaka till bilen och körde vidare rakt ut i förgängligheten.

Psykologer förklarade det med att han inte kunde eller han ta till sig en omstörtande förändring på en väg till arbetet som han hade kört fram och tillbaka varje dag under flera år. Det var för stort.

När jag läser Tsunamirapporten kommer jag att tänka på samma insufficiens, samma oförmåga att ta till sig verkligheten, när det gäller statsminister, utrikesminister och övriga befattningshavare. De tror inte att det har hänt något som är verkligt och att det är i verkligheten de har ett ansvar att leda. Det är som att de sitter och leker regering vid ett Algaspel, där förlorade marker och katastrofer bara är på lek men inte i verkligheten. Det händer inte här, inte i den verklighet vi ansvarar för, tycks vara den rådande inställningen och därför ställs det inga krav på dem som har ansvar, eftersom de inte anser sig ha ansvar för det som verkligen görs. Hans Dahlgren som inte tycker att han har något operativt ansvar ( men kunde han inte agerat även om han inte tyckte det?), Ylva Johansson som inte tycker att det är hennes bord ( men kunde hon ändå inte ha kollat om hon kunde bidra med sjukvårdsinsatser?), Laila Freivalds som av familjeskäl inte följer media när hon är ledig ( som om hennes arbete består i att döma av olika handlingar som läggs fram henne utan krav på att hon själv har en uppfattning om hur världen ser ut, hur kan för övrigt en människa bli utrikesminister utan att vara intresserad av att följa vad som sker i världen, utan att ha en egen uppfattning om vad som är viktigt eller inte, och hur kan man tro att man är ledig som utrikesminister bara för att man är hemma?) och Göran Persson som informeras av uppringande journalister och som inte märkte att något hade hänt.

Visst kunde man ha haft en bättre organisation. Men ingen krisorganisation i världen kan kompensera för ledare som inte märker när de har att göra med en kris och som inte anser att den är deras sak att avbryta ledighet, semester eller myspys för att ta sitt ansvar. Regeringskansliet hade fel organisation men det stora problemet är att Göran Persson, Laila Freivalds, Ylva Johansson, Leni Björklund, Hans Dahlgren och Lars Danielsson var fel personer.

De har i hela sitt liv kämpat för att få ansvar men visste inte att det inte innebär en titel utan att ta ansvar. De testades och de klarade inte testet. Det kan inte en bättre organisation balansera för.