I går kunde vi på Norrmalmstorg fira 20 år av baltisk självständighet. Det var slående hur kraftfullt de baltiska premiärministrarna framförde ett tack till Sverige och till alla dem som stödde den baltiska självständigheten. De vet att det inte var självklart för alla och att alla inte gjorde det. Socialdemoratisk politik hade fram till 1991 varit inställd mer på att ha goda relationer med den sovjetiska diktaturen än att försvåra allt med att kräva demokrati och frihet i våra grannländer. Men lika viktigt, som jag påpekade på torget, är att vi känner en tacksamhet för den fredliga omvandling av vår del av Europa som balterna la grunden för.
I dag ser vi hur dagens Europa står inför allt större utmaningar. Den vikande tillväxten i Tyskland är en alarmklocka för hur svårt det kommer att vara att ta sig hur skuldkrisen och kunna matcha den globala tillväxten. Mycket fokus kommer att läggas de kommande dagarna och veckorna på hur vi ska kunna garantera en stabil finansiering av de stora skuldbördor som ett antal länder har rullat framför sig under mycket lång tid. Men lika mycket fokus måste läggas på hur vi får den tillväxt som krävs för att betala av på skulderna och minska underskotten ytterligare. Det är minst en 10 års eftersläpning av reformer som det handlar om. Det är ett ansvar som faller tungt på de ledare som hellre har undvikit politiska konflikter än att ta ansvar för den ekonomiska.
Risken är att man nu, när krisen går in i ytterligare en ny fas har väntat så länge så att man känner att det finns färre och färre alternativ. Frågan om Eurobonds är en sådan. Det är ett sätt att hantera misstron mot de mest utsatta länderna men bygger på att de länder med välskötta ekonomier betalar högre räntor samtidigt som den sanktion som högre räntor innebär faller bort. De länder som tidigare har låtit underskotten rulla vidare så länge inget hänt med räntorna kommer knappast att bli bättre av det.
Krisen ställer däremot krav på att vi måste ge kraft åt de europeiska ekonomierna. Det är reformer för tillväxt som kan föra oss ur krisen, åtstramningspolitiken är nödvändig för att vi ska uppnå stabilitet. Men stabiliteten kräver mer än budgetpolitiken. Den kräver mer än något annat tillväxtkraft. Det ser vi i förlängningen av de problem som Tysklands vikande tillväxt signalerar.