[BILD1]I år är det 65 år sedan de första deportationerna från de baltiska länderna genomfördes. Och i dag här i Strasbourg presenterade företrädare för Estland, Lettland och Litauen en minnesplakett över den förplanerade terror som inleddes när Hitler och Stalin delade Europa och tillsammans inledde andra världskriget. En av initiativtagarna till detta var Tunne Kelam.
Det kan synas som att det är en historia långt tillbaka i tiden. Så är det inte. Det är en verklighet som lever i dessa länder. Och på många sätt. Många av dem som i dag står i täten för dessa länder blev som barn deporterade till Sibirien och fick komma hem till hem de inte längre hade, först efter årtionden i Gulagen. Deportationerna och avrättningarna ledde till att stora delar av befolkningen bara försvann. I Estland försvann i deportationerna och genom [BILD2]avrättningar närmare 20 % av befolkningen. Det motsvarar att en miljon svenskar från förkrigstiden hade försvunnit.
Det skedde i ett grannland till oss utan att vi lyfte många fingrar, under en tid då vi ofta sa att sådana grymheter inte skulle få hända igen. Och så hände de igen, ofta under försvar av diverse politiska grupperingar som solidariserade sig med förtryckarna och gratulerade dem till deras framsteg. Eller så förminskades betydelsen av det som skedde under teman som att vi måste respektera andra samhällsystem, och att vi inte kan påtvinga andra demokrati. Känns de argumenten igen i vår tid?