Tar man klimatkrisen på allvar bör man ta politiken på allvar

Lyssnade till Godmorgon världen och en intervju med bland annat klimatforskaren Johan Rockström som talade om hur alarmerande läget är vad gäller temperaturhöjningar, med risken för att den globala uppvärmningen överstiger 2,5 grader. Han beskriver de olika ”tipping points” som vi kan drabbas av i olika skeenden. 

Det är en allvarlig situation som världen lever under och det kräver åtgärder. Man behöver inte känna sig helt säker med de olika linjära prognoser för utvecklingen, de kan inte ens de bästa forskare förutspå med säkerhet vilket vi påminns genom att olika prognoser varierar från tid till annan. Allvaret och riskerna finns ändå där och ligger inte i olika prognosers exakthet utan i den stora riktningen mot en global klimatuppvärmning. Och vi ser också en långsiktig uppvärmning. Den kan inte avfärdas med att det inte skadar med att det bara blir varmare utan är av en natur att den rubbar fundamentala globala balanser och förutsättningar för liv i stora delar av världen. 

Detta allvar återkommer ständigt men försvinner lika snabbt i den kritiska granskningen av politiska åtgärder där storvulna löften och tävlan om domedagsutveckling får ersätta faktisk förändring. Det är komplett ansvarslöst att länder som Sverige och Tyskland har avvecklat stora delar av sin kärnkraft, Tyskland snart hela sin kärnkraftskapacitet. Det har skapat ett gigantiskt tryck på naturgas och en fortsatt användning av och efterfrågan på fossila bränslen. 

Istället för en snabb elektrifiering av fossila processer inom industri och inom transportsektorn har vi nu en tveksamhet i Sverige om vi kan genomföra banbrytande utvecklingslinjer. Den kärnkraft som Sverige har avvecklat hade kunnat användas till två olika saker, att hålla nere elpriser och se till att en snabb elektrifiering hade underlättats i detta nu och till att undvika fossil kraftproduktion i både Sverige och i våra grannländer. Den vindkraft som Sverige har byggt och som är under utveckling hade kunnat bidra till ett fungerande elsystem istället för att genom sin instabilitet bidra till obalans. Den hade tillsammans med kärnkraften kunnat vara en stadig export till andra länder samtidigt som det hade lagt grund för fler förbindelser med andra länder vilket hade kunnat göra vindkraften mer lönsam, eller snarare lönsam. 

Ansvarslösheten är desto mer uppenbar eftersom detta varit en konflikt som präglat Sverige sedan 1980-talet då socialdemokrater ville ersätta kärnkraften med att bygga fossil kraftproduktion, i ett första steg stora anläggningar i Nynäshamn, med venezuelansk olja, och i Stenungssund med naturgas, som skulle följas av planer som Energiverket utredde på ett svenskt naturgasnät som band samman Stavanger med Leningrad.  Det lyckades vi stoppa. Det ska sägas att det fanns många borgerliga politiker som ansåg att det kunde vara en möjlighet eftersomom kärnkraften som man sa kärnkraften skulle avvecklas. Det var också därför socialdemokraterna var emot det tak för koldioxidutsläpp som vi moderater drev igenom i riksdagen 1988.  Det motarbetade sedan den socialdemokratiska regeringen genom att hävda att minskningar av metanutsläpp kunde kompensera för ökade koldioxidutsläpp. 

Nu blev det inte så. Som energipolitisk talesman för moderaterna samlade jag ett motstånd mot dessa fossila investeringar och vi fick en fortsatt användning av kärnkraft som tillsammans med vattenkraften möjliggjorde en utveckling av biokraft, som av ekonomiska skäl hade varit omöjlig vid en naturgasintroduktion, och som lett till att Sverige är det land som sedan 1990-talet minskat utsläppen mest, med en tredjedel sedan1990-talet. Det var i strid med socialdemokraterna, Naturskyddsförening och politiska miljöaktivister. 

Nu har vi under de senaste åtta åren sett avvecklingspolitik och dess resultat. Likväl finns ingen uppmärksamhet på att detta leder till stora och omfattande onödiga utsläpp av koldioxid. Det har lett till att Sverige ökat fossil kraftproduktion och import av fossil el. Och det har lett till en kris för vår elförsörjning vilket i sin tur står i vägen för nya fossilfria investeringar och för den konkurrenskraft som svensk industri behöver för att vara en föregångare som påverkar en omläggning i andra delar av världen, vilket är en förutsättning för att det ska få en global konsekvens. 

Nu skrivs det istället, inte minst av dem som drev fram avveckling eller som stod passiva och tittade på, att det tar så lång tid med att bygga kärnkraft. Det är inte ett argument emot att besluta om kärnkraft utan ett argument för att börja så snabbt som möjligt eftersom vårt elbehov kommer att växa både på kort och på lång sikt och vi behöver trygga elförsörjning i båda perspektivens sikt. Dumheten ligger inte i att sätta förhoppningar på ökad kärnkraft som tar åtta eller tio år innan den kan vara i drift utan hos dem som avvecklade fyra reaktorer så vi inte har dem i drift nu. 

Inför denna verklighet – vår utveckling de senaste 30 åren och förutsättningarna för den omvandling det inneburit och den situation vi har hamnat i nu har svenska journalister och media varit förvånansvärt imponerad av den retorik som har dolt att vi de facto har rustat ner vår energipolitiska säkerhet och våra förutsättningar att minska utsläpp. Det är inte bara våra egna förutsättningar att minska utsläppen vi har minskat utan också vår möjlighet att vara ett ledande föredöme när det gäller den teknologiska utvecklingen med den globala efterföljd det skulle kunna få som vi har riskerat. 

När jag då läser skribenter och tyckare som hävdar att kärnkraften inte alls är någon lösning på problemen – det finns ingen som har hävdat att det finns en lösning – och att det tar tid att bygga den – vilket var ett argument mot att avveckla och ett argument för att börja så snabbt som möjligt – och att minskade utsläpp genom den industriella utvecklingen inte påverkar det faktum att kor släpper ut metan blir det undermåligt. 

Den stora och allra lättas påverkansbara utvecklingen är att göra fossila bränslen onödiga så att de stannar i jorden. Det kräver kärnkraft och vattenkraft, sannolikt också olika former av vätekraft, tillsammans med vindkraft, solkraft och en lång rad andra möjliga former för kraftproduktion. Det kräver en efterföljd världen över av en teknologisk utveckling som gör fossila bränslen omoderna och mindre funktionella till förmån för el och andra former för energianvändning som hör den nya tiden till. Det kräver i sin tur en fungerande svensk industri, ett fungerande inrikesflyg som kan utvecklas och ett transportsystem som kan anpassa sig och utvecklas efter nya möjligheter. 

Den reflexmässiga motvilja som svenska miljödebattörer och journalister nu uppvisar mot det nya kärnkraftsprogrammet, i sin enfaldiga extrem med att ökad kärnkraft inte leder till minskade metanutsläpp från kor, bortser från att vi behöver all kraftproduktion som är fossilfri samt ytterligare en sak, de mer naturbaserade kraftslagen kräver en stabil basproduktion för att kunna användas. 

Svenska medier har inte lyckats hålla sin integritet gentemot den miljörörelse som i praktiken har låtit kärnkraften vara det stora problemet under de senaste decennierna samtidigt som man tävlat om domedagsprofetior om klimatet utan att göra det man hade kunnat göra och det som nu bör göras. Samma sak kan sägas om de politiska partier som blivit till verktyg för kärnkraftsavveckling i en tid då klimatkrisens hot är direkta.