I tisdagens DN skriver Stefan Löfven att han är beredd att regera vidare. Det får sägas vara tisdagens största icke-nyhet. Efter fördubblade vårdköer, höjda skatter, färre poliser och Europas lägsta tillväxt per invånare förenat med en snabbt sjunkande krona vill han ställa sig till förfogande, som om han gör landet en tjänst:
”Vi socialdemokrater står till förfogande för att leda en koalitionsregering som tar ansvar för landet och sätter investeringar i vård, skola och omsorg främst.”
De fördubblade vårdköerna vill han åtgärda genom att lägga ner 40% av öppenvården, skolans svaga resultat vill han hantera genom att lägga ner bra skolor med 340 000 elever bara för att de går med vinst med de köer det kommer att leda till, mer än en femtedel av äldreomsorgen vill han tvinga bort eftersom den är privat. Investeringarna vill han åtgärda genom att höja skatterna på företagande och kapital liksom på arbete oavsett om det ger mer skatteintäkter eller inte.
Hans mål om Europas lägsta arbetslöshet har med skattehöjningar och uteblivna investeringar blivit mer avlägset än det var innan. Högkonjunkturens inkomster har han använt till större utgiftshöjningar än vad de offentliga finansernas balans klarar av.
Han varnar på goda grunder för Sverigedemokraterna, som alliansen inte tänker inkludera i regeringssamarbete, när han själv regerar med det diktaturkramande Vänsterpartiet som vill upphäva privat ägande, upplösa EU och Nato och sprider Moskvas världsbild utan att ens påverkas av ryska påverkansoperationer.
Och så menar han att om Ulf Kristersson bildar regering så är det som att Kristersson ”tar makten”. Det påminner om när Marita Ulvskog 1976 upplevde regeringsskiftet som ”en statskupp”. Själv vill han regera vidare även om det majoriteten emot de rödgröna blir än större än tidigare, som om val inte ska påverka, trots att redan den regering han nu leder bygger på Decemberöverenskommelsens artificiella grund och aldrig borde ha blivit till.
Men saken är mycket enkel. Sverige behöver en regering som aktivt bekämpar brottslighet och integrationens problem, som kan föra en stram invandringspolitik på rättsstatens grund,
- som inte blockeras av Vänsterpartiets blindhet för de hot Ryssland utgör,
- som inte bromsas av Vänsterpartiets motvilja till EU,
- som inte stimuleras av Vänsterpartiets utgiftspopulism,
- som inte påverkas att Vänsterpartiets krav på att upphäva privat ägande och
- som inte drivs till att acceptera Vänsterpartiets uppfattning att vinst är stöld.
Sverige behöver en regering som istället för Löfvens passivitet kan möta hot och utmaningar, som inte blundar för växande invandringsproblematik, som inte har problem att mötas för att tala om fundamentala säkerhetshot från egna myndigheters brott mot svensk säkerhetslagstiftning. Som vill sänka skatter och stimulera tillväxt istället för att låta kontinuerlig devalvering och svagare krona ersätta reformer, som inte driver stora eller små företag ut ur landet, som kan föra en försvarspolitik som i nuet möter de hot vi står inför. Som deltar i ministerrådets möten i EU för att värna svenska intressen.
Vi behöver en regering som kortar köer och sänker skatter, inte som ytterligare fördubblar dem genom att lägga ner vård, skola och omsorg i tron att ständigt höjda skatter löser alla problem. Som reformerar och utvecklar istället för att beskatta och reglera. Som låter välfärden utvecklas i mångfald och med valfrihet istället för att avveckla stora delar av den.
Men framförallt behöver Sverige en statsminister som inte anser att någon ”tar makten” från honom när man har en majoritet emot sig i riksdagen.
Vi behöver en regering som står fri från krafter som Vänsterpartiet som föder en retorik om att vinst är stöld och att regeringsskiften innebär att någon tar makten. Det hjälper inte att Löfven står till förfogande, och tror det är en generös gest. Då har man tappat perspektivet på sig själv. Det räcker med fyra år av misslyckanden. Det räcker nu.