NORDAFRIKA Klockan klämtar för dem alla. Diktaturerna i arabvärlden har länge kunnat överleva genom brutalt förtryck, genom att isolera sig från globaliseringen av samhället och genom att alltför många i det internationella samfundet betraktat diktatur som ett mer naturligt tillstånd än demokrati för araber. Det skriver Gunnar Hökmark (M), vice ordförande för EPP-gruppen, Europaparlamentets största partigrupp.
Klockan klämtar för dem alla. Diktaturerna i arabvärlden har länge kunnat överleva genom brutalt förtryck, genom att isolera sig från globaliseringen av samhället och genom att alltför många i det internationella samfundet betraktat diktatur som ett mer naturligt tillstånd än demokrati för araber. Det är i grunden en gammal kolonialistisk attityd som präglat denna hållning, som på något sätt utgått från att dessa folk hellre styrs av sina hövdingar än av sig själva.
Det är en tradition som sitter djupt har en del sagt. Andra har pekat på behovet av att respektera islam som om religion skulle vara en ursäkt för förtryck, och islam ett argument mot demokrati. Den förmenta toleransen bygger ofta på en intolerans mot andra människor.
Vänstern har i ett flertal arabledares socialistiska retorik trott sig se den revolutionära rörelse som i Europa avstannade med muren och som avslöjades med dess fall.
Och för alla dem som sett kritiken mot regionens enda demokrati som det övergripande politiska budskapet har det varit lätt att finna vänner bland dem som stått för den mest aggressiva retoriken mot Israel. Och när man vänt på begreppen och menat att demokratin var en diktatur har det inte funnits någon grund för att kritisera de riktiga diktaturerna. Det är lustigt att se hur debattörer som Guillou, Gardell och Gahrton alla har investerat sin trovärdighet i drömmarna om en ny socialism som de trott sig se. Men det har varit en villa som så många oaser.
I själva verket har de upprepat samma misstag som när vänsterintellektuella i Sovjetunionen och Östeuropas planekonomier trodde sig se framtiden eller den socialistiska drömmen på väg. Diktaturen är aldrig mer än en diktatur och demonstranterna i alla de länder som nu ser sina regimer falla har aldrig delat den världsbild som byggde på att araber eller muslimer inte behöver eller vill ha demokrati.
Och så har vi alla de som trodde att stabiliteten var ett bålverk mot något ännu värre. Det vi nu ser är att det inte finns någon långsiktig stabilitet utan demokrati och ett öppet samhälle. Oljan är inte tryggare genom att man förlitade sig på starka ledare. Affärsförbindelserna är inte bättre för att man ansåg sig vara pragmatiker. Och extremismen växer snarare än hindras när man tillåter diktaturer förtrycka demokratisk opposition.
Nu måste lärdomarna dras. Gör vi inte det kommer vi få se en flyktingkatastrof som Europa aldrig tidigare har sett. Det är bara om länderna söder om Medelhavet kan utvecklas som trygga samhällen med ekonomisk utveckling som den kan motverkas och tragedin för alla dem som i dag har demonstrerar för en bättre framtid kan undvikas.
För det första måste Gadaffi få klart för sig att han inte har några vänner och ingen som tror honom.
För det andra måste vi klargöra att det internationella samfundets rättsregler gäller även för honom och andra ledare i Libyen.
För det tredje att en koalition av motståndsgrupper och klaner i Libyen kan få stöd för att utveckla landet om de väljer en fredens och försoningens väg.
För det fjärde måste vi vara beredda på en flyktingvåg som måste mötas på ett värdigt sätt. Annars visar vi en bild av Europa som utlöser nya motsättningar.
För det femte måste vi klargöra för folken i alla dessa länder att det finns en framtid för dem med ett öppet och nära samarbete med Europa. Det kan påverka hur de väljer sina ledare och formar sin framtid.
Gunnar Hökmark (m) är vice ordförande för EPP-gruppen, Europaparlamentets största partigrup