Det är inte acceptabelt att Stefan Löfven i en stor intervju i Dagens Nyheter undviker att förhålla sig till den politiska miljö som socialdemokraterna i Malmö har skapat, som till en del innebär ett passivt och till och med tillåtande förhållningsätt till antisemitismens grupper och till en annan del varit direkt uppmuntrande.
Det gäller från Ilmar Reepalus skuldbeläggning av judar, hans många fortsatta politiska uppdrag efter det, socialdemokratiska riksdagsledamöters deltagande i hatfyllda manifestationer, socialdemokratiska kandidaters antisemitiska påståenden, de hatfyllda sångerna på första maj om hur sionismen ska krossas, ursäkterna till den judiska församlingen om de kände sig kränkta av detta som om det var judarna återigen som var problemet, de ledande personerna med uttalad antisemitism inom SSU, och allt detta fortsatt utan några åtgärder annat än ord.
Det är direkt illavarslande att hans diskussion om antisemitismen i Sverige förs in på frågor om klyftor, som om denna schablon om judars välstånd är en förklaringsmodell till att judar blir hatade och trakasserade.
I Sveriges tredje största stad känner judar en allt större och växande otrygghet. Malmö har sorgligt nog blivit en stad känd över världen för den antisemitism som möter judar. Runt omkring i Sverige ser vi något liknande ske, att vardagen för judar präglas av hat och tillmälen. Och judar som känner en oro för att leva i Sverige och låta sina barn växa upp här.
När jag för en tid sedan besökte Judiska församlingen i Stockholm kom jag att betrakta målningarna av tidigare företrädare för församlingen.
Det är namn som vi förknippar med det svenska samhällets utveckling och modernisering från slutet av 1800-talet in i vår tid. Män och kvinnor som varit ledande i kulturliv, forskning och företagande och än många långt fler som varit självklara delar i vårt samhälles alla olika delar. Och till Sverige kom ytterligare fler efter andra världskriget, överlevande från koncentrationslägrens mörka verklighet, och under 1960-talet kom många av dem från Polen där kommunistregimen utsett judar till fiender.
Andra hade kommit tidigare, som de om under det brinnande världskriget kom på små båtar från Danmark där svenskar från alla delar av vårt samhälle mötte dem vid stranden eller ute till havs. Det offentliga Sverige visade inget hjältemod gentemot dem men många svenskar gjorde det. Och i Sverige tryggheten. Men också den ständigt uttalade frasen som förlorar lite av sin magik varje gång den uttalas utan handling: ”vi får aldrig låta det hända igen!”
Sverige som ett av de minst antisemitiska länderna och samtidigt ett av de mest öppna och toleranta. Men så är det inte längre. I vår tredje största stad är otryggheten känd över hela Europa och världen. Det är en skam. Det räcker inte att även Stefan Löfven nu än en gång liksom så många andra säger: ”vi får aldrig låta det hända igen!”
I Storbritanniens Labour har vi sett hur antisemitismen satt sig i partiet, något som jag sällan hört svenska socialdemokrater fördöma, förutom Aftonbladets Anders Lindberg. Den utvecklingen bör inte tillåtas inom de svenska socialdemokraterna. Utvecklingen i den tidigare Broderskapsrörelsen, Tro och Solidaritet, som tagit bort skrivningar om öppenhet för alla människors sexuella läggning från sitt handlingsprogram för att öppna för samarbete med bland annat Muslimska Brödraskapet är i denna del alarmerande liksom övrigt samarbete liksom den passivitet detta möter från socialdemokraternas ledning. Den intensitet i kritik som möter demokratin Israel till skillnad från diktaturregimerna i Mellanöstern bidrar till att även i det svenska samhället legitimera den antisemitism som Löfven vill bekämpa.
För min del finns ingen tvekan om att Stefan Löfvens engagemang är helt och odelat men hans ord saknar handling och strategi. Och just detta är ett stort problem för det sänder budskapet att det offentliga Sverige uttalar många ord för att fördöma antisemitism men inte mer. Vi låter det hända igen. Stefan Löfven är statsminister och han är socialdemokraternas partiordförande. Här får inte finnas någon skillnad i ansvar. Gränser drar man genom handling så man visar att man menar vad man säger. Man bekämpar inte extremism genom att blunda inför den som finns.
Malmö är Sveriges tredje stad. Det vi ser inom S i denna fråga skulle inte tillåtas inom något annat normalt parti. Sveriges regeringsparti. Det är allvar.