23 november 1988 Prot. 1988/89:30
Sveriges relationer till de baltiska republikerna
Anf.20 GUNNAR HÖKMARK (m):
Fru talman! Del vi just nu ser i de baltiska staterna är inte en ny situation utan en pågående process som till sin natur rymmer betydande osäkerheter. Vi vet inte när och om denna process bokstavligen blir stoppad. Vi vet inte heller hur långt den kan tänkas få lov att gå. Vi vet däremot alt den pågår nu och att vi i Sverige känner en förvåning inför att det kunnat gå så långt som det gjort hittills.
Det finns också mycket oklara föreställningar om vad vi kan göra för att hjälpa denna process på vägen och stabilisera utvecklingen mot demokrati och ökad självständighet.
Fru talman! Det finns t.o.m. en osäkerhet om huruvida vi skall stödja denna utveckling och uttrycka vår sympati för dem som i Tallinn, Riga, Tartu och Vilnius kämpar för att få behålla och utveckla en nationell identitet och en ökad självständighet.
Denna osäkerhet kännetecknar i högsta grad utskottsmajoritetens inställning i detta betänkande. Det är i all sin enkelhet ett fullkomligt underkännande av den moraliska dimensionen i svensk utrikespolitik att majoriteten i utskottet inte vill uttrycka sina förhoppningar om att förändringarna mot ökad självständighet skall ge positiva resultat.
Denna osäkerhet gentemot utvecklingen i några av våra allra närmaste grannländer saknar motsvarighet i all övrig svensk utrikespolitik. Jag tror inte att någon här i kammaren kan ge prov på en sådan kallsinnighet gentemot ett folks krav på ökad självständighet som den som våra grannfolk i Baltikum möter från socialdemokrater och kommunister i utskottet.
Varför vill inte socialdemokraterna uttrycka ett stöd för balternas strävanden? Det vore bra med ett klargörande här i kammaren. Kommunisternas svar är överflödigt, men det vore intressant att från socialdemokraternas företrädare få svar på frågan varför just våra baltiska grannfolk skall särbehandlas. För det finns ju ingen motsvarighet till kallsinnigheten om vi tittar på svenska socialdemokraters inställning till förtryckta folk litet längre bort. Varför kan inte balterna få våra förhoppningar till stöd?
Just nu upplever vi givetvis en oerhört känslig utveckling. Det är viktigt att ett svenskt agerande stabiliserar del som nu sker och befäster det som uppnåtts. Det vore en total felsyn att tro att vi skulle göra detta genom att vara tysta och genom att titta bort, precis som vi har gjort i 40 år!
Tvärtom är det genom vår uppmärksamhet och våra insatser för att lyfta fram det som sker i Baltikum till den internationella debatten som vi kan höja det politiska priset för den som vill stoppa utvecklingen – och ”rulla tillbaka” den utveckling som ägt rum.
Genom konkreta insatser kan vi skapa kontakter och samarbete som kan vara av sådant värde för Sovjetunionen i dess helhet att priset för att stoppa och rulla tillbaka blir högre än vad man vill betala.
Fru talman! Det senaste årets händelser i Baltikum har avslöjat ett vakuum i svensk utrikespolitik. Sedan Sverige blev ett av världens första länder att de facto erkänna den sovjetiska ockupationen av de baltiska republikerna är det som om vi totalt hade tappat intresset för dessa grannländer. Kanske bidrog också baltutlämningen till att vi sökt förtränga det förtryck som våra grannar levt under.
Aldrig har under dessa 40 år de baltiska folken funnits med i svensk utrikespolitik på samma sätt som andra förtryckta folk. Och kanske finns del inget bättre sätt alt beskriva skevheten i den svenska utrikespolitiken än att konstatera det absurda: Sveriges Radios utlandsredaktion sänder program på spanska och portugisiska för latinamerikaner men inte på något av de baltiska språken till våra grannfolk.
Just närheten till de förtryckta i Baltikum borde ha gett oss ett särskilt ansvar. Del har vi inte tagit, trots att närheten kunde ha gjort våra insatser meningsfulla och rent av betydelsefulla. Genom vårt geografiska läge kunde vi bättre än andra ha stått upp för förtryckta balter, med information, kontakter, stöd och sympati och genom att skapa ett politiskt pris för förtrycket. Det har vi inte gjort.
Även om man accepterar frånvaron av en moralisk dimension i svensk utrikespolitik, är detta likväl ingen ursäkt för 40 års utrikespolitisk försummelse. För vår del är det nämligen av ett betydande säkerhetspolitiskt intresse att veta och förslå vad som händer i de baltiska staterna. Det är ett underkännande av svensk utrikespolitiks realism och kompetens, när vi nu slår näst intill totalt frågande inför det som sker i Baltikum.
Fru talman! Man kan fråga sig om inte en seriös svensk utrikespolitik borde ha syftat till att kunna förstå och analysera den intellektuella, ekonomiska och politiska miljö som ligger till grund för den utveckling som nu pågår i Baltikum. Likväl har vi totalt misstagit oss på kraften och dynamiken i den längtan efter frihet och nationell identitet som nu har blommat ut. Vi har inte förmått att se den västeuropeiskt influerade tradition som har kunnat överleva i den sovjetiska och kommunistiska miljön.
En långsiktig och stabil utveckling mot ökad frihet och självständighet för de baltiska staterna vore av intresse för alla Östersjönationer. Det gäller i miljöfrågorna, där den sovjetiska rovdriften av estniska fosfortillgångar -trots estniska protester – är ett betydande hot mot Östersjön. Ett ökat nationellt självbestämmande för alla stater kring Östersjön vore av intresse för miljöfrågornas framtida hantering.
Ett ökat utrymme för mänskliga fri- och rättigheter i Baltikum vore av realpolitiskt intresse för Sverige. En gradvis utveckling mot demokrati och ökad självständighet i Baltikum är på lång sikt av godo för fred och avspänning kring Östersjön.
Fru talman! Låt mig peka på några åtgärder som skulle kunna läggas till grund för en svensk Baltikumpolitik.
För det första bör Sverige söka medverka till att befästa varje framsteg för de mänskliga fri- och rättigheterna i Baltikum. Det gör vi genom ett ökat besöksutbyte, som engagerar människorna och inte i första hand regeringsorganen i Baltikum.
För det andra bör vi medverka till all institutionalisera kontakter som gör det svårt att vända utvecklingen ulan materiella och politiska uppoffringar, även utifrån Moskvas perspektiv. Vänortskontakter är ett exempel, student-utbyte och utbyte av gästprofessurer mellan svenska universitet och baltiska ett annat. Sverige bör erbjuda ekonomiskt och handelspolitiskt samarbete som kan utnyttjas inom ramen för en ökad ekonomisk självständighet för de baltiska ekonomierna och som kan bidra till alt göra denna självständighet framgångsrik.
För det tredje bör vi se till att medverka till så mycket insyn som möjligt. Svenska massmedia kan av uppenbara skäl göra mycket, men också frågan om generalkonsulat med handelskontor bör kunna ses i detta perspektiv.
För det fjärde bör vi söka etablera så många kommunikationsvägar som möjligt. Fasta flygförbindelser, reguljär färjetrafik och bättre teleförbindelser borde kunna få ett tillräckligt underlag med tanke på de många personband som redan finns och med tanke på att Sverige jämte Finland är det närmaste västeuropeiska landet.
För det femte bör vi höja den svenska profilen vad gäller intresset för mänskliga fri- och rättigheter i Baltikum. Det borde vara självklart att Sverige tog upp övergrepp till öppen diskussion i internationella fora. Som ett litet land bör Sverige visa sympati för de baltiska kraven på ökat självstyre.
För det sjätte bör vi omedelbart, med start under 1989, ge balterna samma möjlighet som brasilianarna har, nämligen att lyssna på den svenska utlandsradion på det egna språket. Riksradions styrelse har förklarat sig vara beredd att uppta sändningar på de baltiska språken, om staten skjuter till pengar.
Fru talman! Många av dessa åtgärder måste falla på regeringens ansvar. Här finns många initiativ att ta för den utrikesminister som inser att man inte måste resa runt halva jordklotet för att möta utmaningar för svensk utrikespolitik.
Men en sak kan vi göra i dag, fru talman, och det är att vi låter Sveriges riksdag instämma i den förhoppning om en fortsatt positiv utveckling i de baltiska staterna som uttrycks i reservationen till det betänkande vi nu diskuterar. Genom att uttala vår sympati för balternas strävan till ökad ekonomisk självständighet och ökat självstyre stärker vi deras sak.
Jag ber därför att få yrka bifall till reservationen.