I Tyskland pågår en utfasning av kärnkraften, framdriven av de tyska rödgröna partierna. Som vi ser tvingar det fram en ökad användning av kol och naturgas. De tyska energibolagen, oavsett om de är utländska, svenska eller inhemska, investerar i kolkraft för att utnyttja de fyndigheter som finns och för att kunna klara utmaningen att ersätta kärnkraften med en annan baskraft som fungerar till lägre pris än den rekorddyra vindkraften även när det inte blåser.
Det är genom att vi i Sverige gjort tvärtom, d.v.s. sagt nej till en förtida avveckling av kärnkraften, som vi kunnat undvika kol och olja för kraftproduktion och sluppit hamna i beroende till naturgas och till ryska leveranser.
När miljöpartister under förra årets valkampanjer släpade med sig säckar av kol till tv-debatterna för att varna för andras politik var det därför höjden av hyckleri. Skillnaden mellan löften och verklighet är som vi i dag ser betydande. Nu tar Miljöpartiet som regeringsparti en del av ägaransvaret för att avveckling av kärnkraft i Tyskland leder till kolanvändning i lång större mängder de orkade släpa med sig.
Miljöpartiet är, tillsammans med Vänsterpartiet, Sveriges kolpartier och har nu lyckats förföra socialdemokraterna till kolkonsekvens. Löften som inte tål verklighetens krav leder nämligen i det här fallet till ökad kolanvändning hur mycket kolbitar man än har i fickorna för att varna andra.
Hyckleriet blev snabbt avslöjat när Stefan Löfven i direktsänd TV inför EU-nämnden föredrog regeringens förhandlingsbud om 40 % minskning av CO2 utsläppen i EU fram till 2030. Bara någon månad efter det att socialdemokrater i valkampanjerna försökt övertrumfa oss moderater med målet 50 % minskade utsläpp och MP med 60 %, samtidigt som de båda angrep oss för ett mål som var realistiskt och möjligt att uppnå, nämligen minst 40 % i EU och ytterligare 10 % i stöd till andra.
Istället hamnade regeringen på 40 %, under vår nivå, när man mötte verkligheten och skulle förhandla med EU. Kolbitarna, liksom löftena, fastnade så att säga i halsen, utan att Naturskyddsföreningen sagt ett knyst.
Men det är än värre. Nu arbetar jag och Europaparlamentets industriutskott med en ny energiförsörjningsstrategi, där försörjningstrygghet, gemensam elmarknad och gränsöverskridande förbindelser står i centrum för att vi ska klara koldioxidmålen i Europa samtidigt som vi minskar beroendet till Ryssland. Samtidigt triumferar den svenska regeringen med att den genom nya skatter uppnått att Vattenfall kommer att avveckla två kärnkraftsreaktorer fram till 2020. Sveriges förmåga att producera elkraft kommer alltså att minska och därmed vår förmåga att leverera till dem som har underskott.
Detta sker parallellt med att ryska marinen stör arbetet med en elkabeln Nordbalt som ska sträcka sig från Nybro i Småland till Klaipeda i Litauen. Skälet är uppenbart. Det irriterar ryssarna att Litauen och därmed det baltiska framtida elnätet ska kunna få konkurrenskraftig el från Sverige som kan ersätta beroende till Ryssland.
Perspektivet i de rödgröna partiernas argumentation är skrämmande. De påstår att det finns ett överskott av el och att elpriset är för billigt.
Skälet till att elpriset är så billigt i Europa, vilket de också skyller på, beror till betydande del på att deras kontinentala motsvarigheter har drivit tillbaka Tyskland in i ökad kolanvändning vilket ursäktar Polen, som har helt andra problem att fortsätta med sin. Därmed får vi mer av billig koleldad elkraft. Det finns inget elöverskott i EU, bara ett överskott av CO2 utsläpp och ansvarslösa energipolitiker.
En konsekvens av Miljöpartiets politik är att våra baltiska grannar blir mer beroende till Ryssland. Europas förmåga att utveckla en fullt ut fungerande energiunion försvagas av rödgröna politiker som lovar vad som helst men vars politik ger ökad kolanvändning.
De har kolbitar i fickorna för att varna men levererar ökad kolanvändning och större CO2 utsläpp. Det blir svårt för Sverige att agera för högre mål i framtiden och en trovärdig energiunion när vi underminerar den politik som behövs.
Gunnar Hökmark, ledamot av industriutskottet Europaparlamentet