Det enda vi vet om Magdalena Anderssons regeringsalternativ är att inte ens hon själv vet vad det innehåller, än mindre vilken politisk riktning det kan ta. Det kan gå si och det kan gå så – något hon uttrycker i den mer allmänna formen att hon vill att människor ska ha det bra och att hon numera tar Sverige på allvar.
Mot den bakgrunden är det svårt att förstå den besatthet som präglar Dagens Nyheters ledarsida när det gäller att lägga regeringsmakten i hennes händer. Den bottnar i en likgiltighet inför den politik Sverige behöver och i en flykt från liberala ideal: en frihetlig politik som bejakar marknadsekonomi, människors valfrihet och oberoende samt en stark rättsstat som ger individen rättigheter och skydd.
Det är inte av omsorg om liberala värden och ett frihetligt samhälle som man stöder en socialdemokratisk regering. Därför är det också svårt att förstå Centerpartiet, som i dag är ett liberalt parti och säger sig stå bakom valfrihet i välfärden, företagandets betydelse och vikten av tillväxt.
Vilken politik en Anderssonregering ska föra är lika oklart som vilka partier hon kommer att bygga sitt regeringsunderlag på. Klart är självfallet att hon vill bedriva en socialistisk politik av socialdemokratisk modell. I den ligger en statlig investeringsbank, återsocialisering av apotek och bilprovning samt ökad politisk kontroll över livsmedelsföretag, banker och veterinärverksamheter.
Hon vill, liksom Socialdemokraterna i övrigt och Miljöpartiet och Vänsterpartiet i synnerhet, korta arbetsveckan. Det är ett effektivt sätt att undergräva svensk konkurrenskraft och strypa sysselsättning och tillväxt. Hon vill avskaffa karensavdraget utan att kunna redovisa de verkliga kostnaderna och presenterar i stället en ansvarslös glädjekalkyl med friserade siffror.
Detta förenas med höjda skatter på arbete och sparande, höjda bidrag samt den största nedmonteringen av fungerande välfärdsverksamheter som någonsin har genomförts i ett modernt samhälle. Den valfrihet i välfärden som har blivit en unik svensk tillgång vill DN uppenbarligen se nedmonterad, i likhet med de socialistiska partierna.
Till detta kommer osäkerheten i de frågor där Andersson och Socialdemokraterna säger sig ha svängt och i dag frånsvär sig ansvar: avvecklingen av kärnkraften, den godtyckliga migrationspolitiken och en naiv och slapphänt kriminalpolitik vars främsta kännetecken var att förneka eller förringa svåra problem.
Det finns inget i de åtta åren av socialdemokratiskt regerande från 2014 till 2022 som ger Andersson meriter inför kommande år i en värld som blivit än mer utmanande. Målet om EU:s lägsta arbetslöshet slutade med att Sverige fick en av de högsta. Försvaret försummades kraftigt. År 2018 nådde försvarsanslagen sin lägsta andel av BNP, samtidigt som regeringen visade både ovilja och uttalad oförmåga att rusta snabbare än till 1,5 procent av BNP 2025.
Därtill kom ett dogmatiskt kampanjande mot Nato, en förvirrad hantering av frågan om det verkligen var en invasion som ägde rum, om det var lagligt att stödja Ukraina militärt samt en verklighetsfrånvänd föreställning om att en svensk Natoansökan – tre veckor efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina – skulle rubba säkerhetsordningen i Europa.
Det fanns inget liberalt i detta och ingen vilja att värna den liberala demokratins ideal i världen. Staten Israel fördömdes, medan regeringen förhöll sig betydligt mer återhållsam när regimen i Iran med total brutalitet slog ned de omfattande demonstrationerna 2017 och 2018. I denna linje av att blunda för islamismen slog den dåvarande regeringens utredare och ministrar fast att debatten om hedersförtryck snarare handlade om rasism än om ett verkligt problem för samhället och de individer som drabbades.
Det finns knappast något från dessa åtta år som någon socialdemokrat i dag vill vara stolt över. Tvärtom skyndar man sig ständigt att förklara att man egentligen inte tyckte det man då sade, utan numera tycker tvärtom. Nu heter det att man tar Sverige på allvar.
Men när det verkligen gällde var regeringarna Löfven och Andersson ett misslyckande. Den senare sålde dessutom ut delar av svensk utrikespolitik till en politisk vilde i riksdagen. På motsvarande sätt kommer en Anderssonregering att förhandla med Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Det är svårt att förstå hur någon liberal kan se denna tid som ett argument för att all regeringsbildning ska kretsa kring Magdalena Andersson.
Sverige har nu uppnått betydande framgångar i kampen mot den grova brottsligheten. Antalet skjutningar har minskat radikalt. Under den förra regeringen tilläts de öka snabbt, samtidigt som problemen ända fram till valrörelsen förnekades eller spelades ned. Migrationspolitiken har fått en fasthet som nu gör det möjligt att bryta segregation och underlätta integration.
Inflationen är lägre än i de flesta andra EU-länder och väsentligt lägre än 2022, med lägre räntor som följd. Skatterna för vanliga hushåll har sänkts med 5000 kronor i månaden för normala hushåll– en frihetsreform som ger människor större trygghet och självständighet.
Sverige har fått en stark ställning i Nato och kan vara med och forma hur den europeiska delen av alliansen utvecklas för att ge största möjliga säkerhet i Norden. Vi rustar upp mer än de flesta andra länder. Socialdemokraterna säger sig stödja upprustningen men motsätter sig samtidigt den nödvändiga upplåning som decennier av försummelser och en akut säkerhetspolitisk verklighet tvingar fram.
I EU har Sverige satt konkurrenskraften i centrum, i stället för den reglerande sociala dimension som regeringen Löfven drev fram och som hotar den svenska arbetsmarknadsmodellen. Vi tillhör de ledande länderna när det gäller stödet till Ukraina – något Socialdemokraterna säger sig stödja, samtidigt som de kritiserar den upplåning som är nödvändig för att finansiera det.
Det är den politik som har lett till alla dessa olika framgångar som Socialdemokraterna vill bryta med tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
En regering under Andersson kommer åter att vända sig mot demokratin Israel och påverkas av krafter som vill att vi ska blunda för det hot islamismen utgör både i Mellanöstern och mot vårt samhälle. En socialdemokratisk regering med stöd av V och MP kommer inte att driva de frågor som stärker Nato eller gör EU till en ledande kraft för frihandel.
Det finns inget liberalt i den politik som Andersson går till val på. Det finns heller ingen klarhet om hur långt denna vänsterpolitik kommer att sträcka sig, hur radikal den kan bli eller hur den kommer att påverka migrationen, energipolitiken och kampen mot brottsligheten. Vi vet bara att hennes eget parti har är nysvängda och att MP och V vill återgå till den gamla ordningen.
Det är bara om man i kulturkrigets skymning blundar för politikens innehåll som man så envist kan kräva att Socialdemokraterna ska bilda regering och styra Sverige: höjda skatter, avskaffat karensavdrag, höjda bidrag, återsocialiserad välfärd, kortare arbetstid och fler regleringar – därtill tveksamhet i säkerhets- och försvarspolitiken.
För Centerpartiet blir denna fråga alltmer avgörande: Vill C verkligen stödja en ny era av vänsterpolitik i Sverige? Vill partiet stödja en utrikespolitik som fortfarande idylliserar den tid då Sverige stod utanför Nato och konsekvent blundade för de socialistiska enpartiregimernas förtryck?
Liberalt är det inte. Varken socialliberalt, nyliberalt, centerliberalt eller oberoende liberalt. När vi står inför en svårare och farligare värld än någonsin kan vi inte ledas av vilsenhet och politisk slump. Vi behöver en fortsättning på den politik som i verklighet stärkt liberala värdens betydelse.