Majoritetens beslut fattades i konflikt med ett beslut som i ministerrådet, där samliga medlemsstaters regeringar accepterat en lösning som innebär att man låter medlemsstaterna själva forma sina regler och lagar inom detta område.
I rådets beslut finns vissa minimikrav arbetstid per vecka under vissa tider under arbetsåret men grundprincipen är att reglerna för medlemsstaternas arbetsmarknad ska formas i medlemsstaterna själva. Så är också fallet i dag. Frågor om arbetstider avgörs, beroende på arbetsmarknadspolitisk tradition i olika länder, inom ramen för lagstiftning som är mer eller mindre detaljerad genom förhandlingar eller genom direkta statliga regleringar. I många länder har staten och ingen annan avgjort arbetstider och avtalsutformning medan vi i Sverige anser det självklart att arbetstidens utformning och andra villkor ska beslutas genom förhandlingar mellan arbetsmarknadernas parter.
Det finns två viktiga principiella skäl för detta. För det första är det en förutsättning för att arbetsmarknadernas parter bestämmer avtalsvillkoren. Rycker man ut arbetstiden från löneförhandlingarna kommer man snart att möta krav på att också i lag helt eller delvis reglera lönerna. Sådan lagstiftningstradition finns i ett antal länder, framförallt vad gäller lagstiftade minimilöner. Och det finns redan i dag de som i Europaparlamentet för fram krav på lagstiftning om minimilöner på europeisk nivå. Vill man slå vakt om den svenska arbetsmarknaden och parternas frihet att sluta avtal så nära arbetsplatsernas förutsättningar som möjligt ska man inte tillåta att arbetstider och jourtider eller minimilöner formas genom lagstiftning i Bryssel.
Det andra skälet är det rent funktionella. Lägger man grunden för en europeisk arbetsmarknadspolitik där arbetstider och löner lagstiftas i Bryssel har man inte bara underminerat den svenska kollektivavtalstraditionen utan också förmågan att utforma löner och arbetstider i förhållande till de förutsättningar och möjligheter som den svenska ekonomin och de många olika delarna av svenska arbetsmarknaden ger. I praktiken ersätter man förhållanden mellan löner och arbetstider som genom avtal har utvecklats under årtionden i Sverige, utifrån olika branschers och sektorers förutsättningar, genom lagstiftning i Bryssel som inte kan ta hänsyn till de många skilda förutsättningarna i Europa.
Det anmärkningsvärda är att de svenska socialdemokraterna – som annars brukar hävda att EU hotar de svenska kollektivavtalen, utan att riktigt kunna peka på hur – driver frågan om lagstiftning i Bryssel hårt. Beslutar man i Bryssel att all jourtid ska räknas som fullt betald arbetstid påverkar det mycket stora verksamheter i Sverige med betydelse för sjuka, äldre och alla andra som behöver vård, trots att vi här har hanterat de problemen genom förhandlingar, som rört både löner och arbetstid.
Socialdemokraternas Jan Andersson, som är ordförande i Europaparlamentets sociala utskott, är den svensk som hårdast har drivit denna fråga. I de debatter vi haft sedan beslutet togs har han hävdat att om man inte lagstiftar i Europaparlamentet får vi arbetsveckor på 65 timmar, som om inte riksdag och arbetsmarknadens parter redan i dag klarat det. Påståendet att vi i Sverige skulle få 65 timmars arbetsvecka om inte Europaparlamentet beslutar om arbetstider och jourtider är befängt. Det handlar i stället om det är i Bryssel eller på den svenska arbetsmarknaden vi ska bestämma över dessa frågor.
Om vi accepterar att det skall lagstiftas i Bryssel, blir det inte längre de svenska kollektivavtalen som hantera dessa frågor. Och lägger vi ansvaret i Bryssel kommer självfallet debatten om andra frågor på arbetsmarknaden, som minimilöner, lönesättningens villkor och en kortare arbetsvecka än vad vi beslutar om i Sverige att tränga sig på. Bryssel eller den svenska arbetsmarknaden är frågan.
Inför försommarens val till Europaparlamentet är det viktigt att socialdemokraterna ger tydligt besked om de anser att svenska arbetstider och avtalsförmåner ska beslutas genom lagstiftning i Bryssel eller genom förhandlingar och kollektivavtal i Sverige. Vad säger socialdemokraternas partisekreterare Marita Ulvskog som är kandidat till Europaparlamentet? Och vad säger den tidigare arbetsmarknadsministern Mona Sahlin som en gång föreslog lagstiftade löne- och strejkstopp på den svenska arbetsmarknaden? Lagstiftning i Bryssel eller förhandlingar i Sverige?
Gunnar Hökmark