När det gäller Iran är det dags för Sverige med en fundamental omprövning av vår syn på detta land. Under lång tid har det funnits någon slags inverterad rasism som har lett till en tyst accept av det förtryck som råder. Det är som om framförallt socialdemokrater, men även andra, har betraktat förtrycket som en kulturell tradition, som hör landet till, som vi måste vara öppna för och förstå snarare än fördöma och motarbeta. I själva verket blir de som låter mörda sina medmänniskor inte mindre mördare för att de gör det i namnet av sin egen påstådda tro eller politiska övertygelse. Och det finns ingen avrättad som i det tysta accepterar dödsstraffet som en konsekvens av den egna kulturen eller traditionen.
Mullorna och Ayatollorna har infört en grym regim som bottnar i förakt mot människor och människolivet i en fanatisk iver att kontrollera alla och behålla makten. Det Iran som under 1970-talet hade en möjlighet att utvecklas som ett modernt samhälle i Mellanöstern har av diktaturen förts tillbaka till en medeltida brutalitet. Det är inte ett nytt fenomen under det senaste året med de demonstrationer mot slöjförbud och förtryck som vi sett har tagit plats. Så har förtrycket varit från sin första början. Likväl har svenska företrädare under regimens första år hävdat att man ”bygger demokrati med pedantisk noggrannhet” och senare kallat regimens företrädare för sina ”goda vänner”.
Bottenmärket var sannolikt när den svenska regeringen vid ett besök under Stefan Löfven och Ann Lindes ledning lät sig föras in i regimens diskussioner om hur man stärker kvinnors rättigheter, i en konstlad tro att det var feministisk utrikespolitik att kvinnor ska hanteras med kollektiva rättigheter, och Ann Linde accepterade att bära kvinnoförtryckets symbol slöjan. Men även vid andra tillfällen har man understrukit den goda personliga vänskapen med regimens företrädare liksom man under den förra omgången av demonstrationer 2018 istället för att fördöma regimen för dess förtryck sa att man inte kunde ha uppfattningar om allt som sker i ett annat land; som hon uttryckte det ”tänk om andra skulle yttra sig om vår utveckling?”
Synen på Iran är ett exempel på en misslyckad Mellanösternpolitik där frågor om demokrati och diktatur liksom mänskliga fri- och rättigheter har underordnats till förmån för att betrakta regimerna som legitima företrädare för sina länders folk. Det har inneburit en tyst hållning till förtrycket och avrättningarna samtidigt som det har lett till att demokratifrågan har förts bort från agendan.
Det har varit desto mer uppenbart är att regionens enda demokrati varit det land som mött mest kritik från socialdemokratiska regeringar. Erkännandet av Palestina ställde Sverige ensamt i västvärlden och vid sidan om alla fredsprocesser men innebar också att man bortsåg från de krav som måste ställas på palestiniers mänskliga fri- och rättigheter. Man skapade ett friare spelrum för de destruktiva krafter som förenar den iranska regimen med den syriska och de islamistiska terrorrörelserna.
Nu är det dags för en ny Mellanösternpolitik som tar fokus på demokrati, mänskliga fri- och rättigheter och marknadsekonomi. Där måste Israel stå som en naturlig part att arbeta med och som en ingång för de förändringar som Sverige och Europa bör öppna för i regionen. De förändringarna ser vi i dag ske när flera länder väljer att ha goda relationer med Israel. Det är något som Sverige borde understödja och göra sig till en aktiv del av. Om fler länder i Mellanöstern utvecklades med Israel som modell skulle länder som Iran ha mindre utrymme för terror och hot om krig. Det kunde för övrigt vara ett bra sätt att uppmärksamma Israels 75 år som ensam demokrati i regionen. Låt oss verka för fler demokratier med den utgångspunkten.
Gunnar Hökmark
Gunnar Hökmark är ordförande för tankesmedjan Frivärld och tidigare Europaparlamentariker