Det är en svår tid för demokratin och för det öppna samhället vi lever i. I allt fler länder sätts internationell lag, mänskliga rättigheter och människovärdet på undantag. I denna värld blir den Svenska kyrkans iver till politiska utspel ett uttryck för värderingsmässig desorientering.
Ryssland fortsätter sin krigföring i Ukraina med en ny massiv uppladdning i den del av Ukraina – Krim – som man har invaderat, ockuperat och annekterat. Med religiöst stöd av den rysk-ortodoxa kyrkan utvecklar man en aggressiv politik mot omvärlden där stora invasionsövningar förenas med hot om kärnvapen och aktiv desinformationskrigföring. I det ryska samhället undergrävs de resterande delarna av demokratin, yttrandefriheten och rättsstaten samtidigt som föraktet för oliktänkande, homosexuella och andra trosriktningar får ett politiskt stöd.
Kina är en brutal diktatur, som ockuperar Tibet och förföljer tibetansk buddism och varje annan trosriktning som står självständig gentemot kommunistpartiet. De kristna församlingarna i landet ses som potentiella förrädare till både kommunistpartiet och till samhällssystemet. Den kinesiska upprustningen är omfattande och kraven på territorier i Sydkinesiska sjön liksom ett större inflytande i Afrika backas upp med växande ekonomisk och militär styrka.
Mellanöstern präglas av brutala regimer och en mängd konflikter och krig, där strävan till att med massmord av civila driva bort kristna och andra grupper från regionen, har blivit en del av krigföringen. Assad har genom sin krigföring mördat fler än en halv miljon människor. ISIS har som medvetet mål att utplåna kristna, yazidier och andra som har fel religion. Slaveriet hyllas och försvaras som förenligt med religiös tro. Det är uppenbart att kristendom både som religion och som värdegrund är provocerande för terrorismens mörka krafter.
I flertalet länder i denna del av världen kan en våldtäkt leda till straff för den våldtagna. Våldtäktsmannen kan också gå fri från varje straff om han gifter sig med den våldtagna. Barn gifts bort. Oppositionella avrättas. Kvinnor är en andra klassens medborgare. Brutala straffmetoder som saknar varje respekt för människovärdet präglar rättskipningen. Människor med en annan sexuell läggning än den heterosexuella betraktas som kriminella.
I denna värld ser den svenska kyrkans ledning staten Israel, som ju i alla dessa avseenden är det enda undantaget i sin del av världen, som den stora fienden och det stora problemet.
Det är i de kyrkliga ledarnas ögon demokratin, rättsstaten och samhället som ska fördömas, bojkottas och straffas, inte förtryckarna och mördarna. Här snålas inte på kritiken, precis som när det gäller aktioner till stöd för förföljda kristna.
Med läpparnas bekännelse säger man sig stödja staten Israels rätt att existera, som om detta ska behöva sägas, men man tar avstånd från Israels försvar av judiska liv och av den judiska staten. Istället för att kräva att Israel erkänns med rätt till säkra gränser fördömer man den ockupation som varar på grund av att hoten kvarstår och ingen fred har uppnåtts.
Jag, i likhet med många av de israeliska politikerna, anser att det finns mycket att kritisera Israel för, såsom bosättningspolitiken. Men kritiken blir irrelevant om man inte sätter in den i sitt sammanhang. En demokratisk stat hotas till sin existens, och dess judiska befolkning till livet, av rörelser och regimer som har antisemitism och religiöst hat som politisk drivkraft. Kritiken blir oproportionell när man blundar för användandet av mänskliga sköldar i krigföring, ständig raketbeskjutning, terrorismen, hatet, den totala frånvaron av demokrati, rättsstat och öppenhet och den grymhet som präglar flertalet av regionens regimer.
I Gaza använder Hamas friheten från ockupationen till att ständigt utveckla en militär förmåga till kontinuerlig raketbeskjutning mot civila mål i Israel samtidigt som man planerar för ny krigföring mot Israel. Därifrån stöds också de grupper som vill radikalisera Egypten. Under Hamas-styre lever befolkningen under sharialagstiftning, korruption och summariska avrättningar. Kvinnors rättigheter är som mest formella men begränsade. Det är inte detta förtryck och denna krigföring som den svenska kyrkan fördömer, utan Israels försvar av sin frihet och säkerhet. Med Hamas har man istället en dialog där man i praktiken låter fundamentala värden relativiseras.
Den svenska kyrkan sviker sin egen värdegrund; demokratin och respekten för människovärdet. I rädslan för det man kallar kulturkamp mot islam vågar man inte stå upp för de kristna värdena mot de hatets krafter som förtrycker både muslimer och andra.
Man gör de totalitära muslimska rörelserna till partners i en dialog medan man demoniserar det öppna samhälle som söker försvara sig mot terror och krig. Man gör hatets krafter till partners i en dialog för att (som det heter) undvika en kulturkamp, samtidigt som man fördömer dem som vill bära kors för att ge stöd åt förföljda kristna. Man allierar sig med krafter som bygger på antisemitism – som rörelsen för bojkott av Israel – och man blundar för den antisemitism som präglar Israels omgivning. Samtidigt bidrar man till att återupprätta den ersättningsteologi – nu i form av det så kallade Kairodokumentet – som en gång lade grunden för kyrkans motvilja mot judendom och judar.
Ryssland. Iran. Saudiarabien. Sudan. Jemen. Kina. Syrien. Isis. Hamas. Hizbollah. Egypten. Förtryck. Diktaturer. Våld mot kvinnor som en normalitet. Slaveri. Avrättningar och tortyr. Förföljelser av kristna och andra religiösa grupper. Ett krig i Europa. Hat mot homosexuella. Antisemitism och främlingsfientlighet. I en värld där demokratin, friheten och respekten för mänskliga fri- och rättigheter är hotade och satta på undantag väljer den svenska kyrkan att ägna sin främsta energi till att fördöma och kräva blockad av en ensam demokrati som är omgiven av hat, extremism och antisemitism.
Där den svenska kyrkan borde stå stark i värnet av kristen tro och de fundamentala värden som format civilisation och fria samhällen använder man religionen till att värna politiska åsikter som relativiserar de värden som för en kristen kyrka borde vara absoluta.
Vem behöver en kyrka som inte vågar stå för sin egen värdegrund och som fördömer de som gör det? Politisk naivitet är kanske inte nytt i Svenska kyrkan, men det vi nu ser är steget värre. Det är en värderelativism och en politisk förvirring gränsande till ett moraliskt haveri. Tappet i anslutningsgrad till Svenska kyrkan är nu rekordhögt och taktar nu kring 1 procent om året. Uppenbarligen har man bestämt sig för att öka takten. Den svenska kyrkan behöver en reformation som sätter tro och kurage före politisk opportunism.
Gunnar Hökmark
Europaparlamentariker (M)