Om syftet var att motverka Sverigedemokraterna inflytande över svensk politik har man gjort det motsatta. Man har låtit deras blotta existens motverka en alliansregering. Större inflytande än att styra över regeringsbildning och eliminera alternativ till en socialdemokratiskt ledd regering kan man inte ge dem. Större möjligheter för dem att växa kan man heller inte ge dem.
Det är svårt nog att i Sverige förklara logiken bakom att alliansens partier inte förmår att ge en alliansregering och en ny regeringspolitik sitt stöd. Allianspartier som röstade bort Stefan Löfven verkar nu vara på väg att stödja en regering med just Stefan Löfven.
Men det är än svårare att i Europaparlamentet för tyskar, fransmän, britter eller för den delen danskar eller finnar förklara att allianspartier som röstade bort Löfven därefter sa nej till en alliansregering, röstade ner en sådan i riksdagen tillsammans med socialdemokraterna för att nu säga sig vilja slå vakt om alliansen genom att stödja en regering med Stefan Löfven.
Ett valresultat som ledde till att den sittande regeringen föll används nu för att diskutera en fortsättning med Stefan Löfven som statsminister, i tanken att man genom att låsas som att Sverigedemokraterna inte finns motverkar deras inflytande.
Det får om det blir så två konsekvenser. Istället för de reformer vi behöver får vi en regering vi inte behöver. Frånvaron av reformer kommer fördjupa de problem som populister vinner stöd genom samtidigt som frustrationen över en regeringsbildning som har till syfte att motverka valresultatet snarare än Sverigedemokraterna ger ökat syre till deras tillväxt.
Det är i grunden svårt att förstå. Politik handlar om verklighet och att förändra den, inte om att posera sitt avståndstagande till den ene eller den andre.
Avståndstagandet till andras idéer och politik gör man genom att rösta ner de förslag man ogillar, inte fokusera på hur mycket man ogillar den andre. Genom att agera som om riksdagen består av 100 socialdemokrater, 44 Vänsterpartister och Miljöpartister samt 143 alliansledamöter försöker man i praktiken kapitera riksdagen som består av 349 valda ledamöter av Sveriges folk till att bara bestå av 287 ledamöter.
Så värnar man inte vare sig demokratin eller medborgarnas förtroende för den. Det gör man genom att rösta ner de förslag som man ogillar och framförallt genom att inte föra en politik man inte står för.
Om syftet med att rösta ner alliansen var att hålla Sd i schack har man istället dansat efter Sverigedemokraternas pipa. När Sd sa sig rösta nej till alliansregering var det ett skäl att inte bilda den, när de sa att de skulle rösta ja var det i sin tur också ett skäl till att rösta nej.
Följden blev att en regering bestående av alliansens fyra partier inte prövats i riksdagen och att en alliansregering med två partier har röstats ner utan att Sd har tvingats visa korten.
Istället för att låta dem visa korten har Centern och Liberalerna spelat dem i händerna genom att själva rösta ner sin egen politiks olika alternativ och låta socialdemokraterna vara den nya möjligheten samtidigt som Sd kan framställa sig som en förutsättning för förändring.
De delar av medias krönikörer och kolumnister som har åsikterna att allt till vänster om S är en eftergift till främlingsfientlighet och rasism skrev i veckan högtravande om att ”fronten höll” och att man kunde vara stolta över svensk politik.
Men det som hände förra veckan var ingen frontdragning mot populism utan att politikens centrum misslyckades med att erbjuda ett regeringsalternativ, att initiativet nu går tillbaka till en regeringsbildare som under fyra år har misslyckats med att möta de problem som Sverige möter.
Det är som att öppna fönster och dörrar för att få frisk luft när det brinner i huset. Det var ingen som försvarade en front när man röstade nej till en liberal politik. Det var bara en front som gavs upp och kort som lämnades över till Sd.
Så vi har fortfarande inte någon regering. Det är svårt att förklara för människor från andra länder att det inte beror på politiska åsiktsskillnader utan på posering och rädsla bland alliansens partier för att man själv ska bli främlingsfientlig om man får ett passivt stöd från Sd, ett stöd som är av samma slag som när Löfven röstades bort, eller som varit det samma vid varje tillfälle alliansen har vunnit mot de rödgröna eller de rödgröna vunnit över alliansen den senaste mandatperioden.
Poseringsmentaliteten låter verkligheten underordnas det politiska spelet. Det leder till att det politiska spelet förvärrar verklighetens problem. De som är som mest uppe i det spelet glömmer att i en demokrati räknar man alla röster men man röstar med de röster man har ner de förslag man ogillar. Så värnar man demokratin. Inte genom att sky eller underkänna dess konsekvenser.
I strid med valresultatet får vi nu mer av samma politik som passivt lät hederskultur leva vidare, kriminalitet växa, godtycke i migrationsfrågor dominera istället för rättsstatens anständighet, arbetsmarknaden vara som den var, försvaret försvagas, vår ekonomi fortsätta mot försvagning samtidigt som offentliga utgifter växer. Riktningen blir densamma med mindre variationer. Framförallt blockeras de stora reformområdena.
Det är ett stort ansvar de tar som nu vill ge Stefan Löfven makten åter. De underminerar politikens centrum på de alternativ som behövs och ger ökat utrymme för populismens krafter, både vad gäller Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Det faktum att de tror att man begränsar dem är djupt tragiskt. När jag på måndag träffar kolleger från olika länder i Europa blir det svårt att förklara.