Spekulationerna om hur den nya brittiska regeringen med egen konservativ majoritet kommer att hantera Europafrågorna och de kommande två åren fram till den folkomröstning som med stor säkerhet kommer. Det finns de som menar att Cameron nu blir mer beroende till den trots allt begränsade falang av EU-motståndare i partiet som ställer ultimativa krav. Med egen majoritet blir den egna majoritet mer utsatt för de egna ledamöternas lojalitet. Så är det självfallet men den brittiska europafrågan är mer komplex än så.
De EU-kritiska som vill lämna har trots allt fått ett mer begränsat utrymme att agera, förutom att medlemskapsfrågan avgörs i folkomröstning – där Cameron kommer stå starkare – och inte genom en liten majoritet i parlamentet. Där kommer det dessutom finnas en bred majoritet för fortsatt medlemskap.
För det första fick UKIP ett sämre väljarresultat än väntat. EU-frågan var i princip inte närvarande under valkampanjen. Deras partiledare Farage avgår men kommer förmodligen återuppstå men likväl med något mindre framgångsskimmer över sig.
För det andra, och det är kanske det viktigaste, David Camerons auktoritet och ledarskap har blivit kraftigt förstärkt med detta valresultat. Det kommer vara svårt för back-benchers att ifrågasätta honom och den linje han väljer.
För det tredje är en stor del av den brittiska EU-debatten mer präglad av missbelåtenhet över politiska beslut, krångel och byråkrati som rätt eller orätt läggs på EU än på just själva medlemskapet. Det finns inom näringsliv och företagande en betydande insikt om hur avgörande den europeiska ekonomin och den inre marknaden är för Storbritannien och den brittiska ekonomin. Cameron kommer nu kunna föra en politik som tar sikte på att förändra inriktningen på beslutsfattande inom EU och hur den inre marknaden förverkligas. Gentemot EU-kretsen har han en större kraft som företrädare för en av de stora medlemsnationerna än vad han har haft de senaste åren med den osäkerhet som funnits om honom.
Denna inriktning, att bekämpa byråkrati och förverkliga den inre marknaden, att fokusera på de stora gemensamma frågorna, har ett stort stöd i Storbritannien liksom i många andra länder och bland väljare som sådana runt om i Europa. Och den handlar inte, som alltför många i Conservatives, och även Cameron själv, om medlemskap i EU utan om vilken politik som förs i EU, inte minst eftersom den kommer att påverka Storbritannien oavsett om man är medlem eller ej, på samma sätt som Norge får följa de europeiska besluten. De kommande åren kan därför användas för att sätta fokus på den reformpolitik som Europa och den inre marknaden behöver.
Det faktum att en stabiliseringspolitik förenad med strukturreformer nu har fått ett starkt väljarstöd och gett en regering omval kommer betyda mycket för den politiska agendan runt om i Europa. Skillnaden mot Frankrike, där man skjuter på de svåra besluten och låter spenderpolitiken fortsätta, är betydande. Hollande är svag i opinion och i de val som har avhållits medan Cameron nu mycket tydligt kan triumfera.
Den folkomröstning som nu ska avhållas är en funktion av att Cameron gav upp i debatten mot de EU-kritiska och lät dem sätta agendan. Nu finns betydligt större möjlighet att sätta en annan agenda för reformer och förändringar som kan samla betydligt fler runt om i Europa än den enkla debatten om att skylla allt på EU. Vi kan och måste nu sätta reformagendan för Europas framtid högst i den politiska debatten. Det gynnar hela Europa och förutsättningarna att få ett ja till fortsatt brittiskt medlemskap i folkomröstningen.