Hoppa till innehåll

Steg mot parlamentarisk om kommissionen fälls – artikel i GP

ppdaterad: 2004-10-27 08:58
Historiskt misstag fälla kommissionen

I dag skall Europaparlamentet godkänna den Europeiska kommissionen för de kommande fem åren. Eller inte. Enligt media avser majoriteten av de svenska ledamöterna underkänna kommissionen, några avstår från att ta ställning.
Vi moderater ger vårt godkännande.
Det betyder inte att vi gillar alla kommissionärerna.
Den ungerske kommissionären Laszlo Kovacs har av ett enhälligt utskott bedömts inkompetent. Man avstod från att påpeka att han i sitt kommunistiska förflutna stödde invasionen i Prag 1968 och att han inte ändrat sig. Han har bara bytt parti och blivit socialdemokrat.
Ingrida Udre, från de gröna i Lettland, har en härva av outredda korruptionsan-klagelser bakom sig.
Jag har också svårt att tro att den tyske socialdemokraten Günther Verheugen är rätt man att svara för tillväxtpolitiken inom EU. Varken Tysklands socialdemokrater eller Verheugen själv har meriter på området.
Inte katolik
Jag delar inte heller den italienske kommissionären Buttigliones uppfattning om familj eller homosexualitet. I motsats till honom och en majoritet av invånarna i Europa är jag inte katolik. Redan Martin Lu-ther markerade avstånd från den katolska synen på synd och syndernas förlåtelse.
Men kommissionen är ingen regering. Den är en sammansättning ämbetsmän, med uppgift att oväldigt tolka fördragen och hantera de beslut som medlemsstaterna i samarbete och Europaparlamentet fattar. Varje medlemsland utser sin kommissionär. Stats- och regeringscheferna utser ordförande och de skall sedan godkännas av parlamentet, först ordföranden och sedan kommissionen i dess helhet, innan regeringscheferna slutgiltigt utser kommissionen.
Vi moderater kommer att acceptera kollektivet trots dess enskilda brister och trots att den innehåller såväl politiska motståndare som ledamöter med trosuppfattningar som vi har svårt att gilla. Att inte godkänna på grund av en enskild kommissionärs trosuppfattning vore att göra religionstillhörighet till en fråga för politisk konflikt. Det vore ett historiskt misstag.
En av de i Sverige mest högljudda kritikerna, som nu alltså avser att fälla Margot Wallström, är de svenska so-cialdemokraternas ledare Inger Segelström. Chockartade åsikter, 1800-tal utropar hon om den italienske kommissionärens katolska åsikter, väl sammanfallande med den katolska kyrkans, om homosexualitet och familj.
Det är som jag redan påpekat inte mina åsikter men det förvånar mig att det kommer som en chock för en ledande socialdemokrat att den katolska kyrkan – varav mer än hälften av invånarna i EU är medlemmar har andra uppfattningar om synd och syndens förlåtelse än vad de flesta svenskar bär på. Det präglar också synen på aborter.
Men det är varken de enskilda kommissionärernas religiösa eller politiska uppfattningar vi skall godkänna. Det är om vi tror att kommissionen i sin helhet kan sköta sin uppgift.
Religiös minoritet
Man får respektera de olika staternas nomineringar med de kulturella, religiösa och politiska inriktningar de kan ha i sin bakgrund. Vi svenskar skulle aldrig acceptera att spanjorer, italienare, polacker och irländare underkände Margot Wallström för att hon har en annan inställning till aborter än de. Om Segelström för in sådana kriterier i urvalsprocessen kan hon en vacker dag finna att hon är i minoritet både religiöst och politiskt. Och den situationen vore inte bra för någon, allra minst för EU.
Ett EU där kommissionen väljs av Europaparlamentet blir ett EU med en politisk regering. Då riskerar vi konflikter mellan kommissionen och medlemsstater med andra majoriteter än hela EU samtidigt som själva politiseringen leder till att kommissionen får en större tyngd än nationella regeringar. Och den kommer inte att representera hela Europa utan bara majoriteten. Det är ett steg mot centralisering och överstatlighet som jag är emot. I praktiken agerar Segelström och de svenska socialdemokraterna nu för en parlamentarism som de tidigare tagit avstånd ifrån.
Än värre är det att föra in religionen i EU:s maktutövning. Ett av EU:s framgångsrecept har varit att man avstått från att blanda in kyrkan och religionen i politiken. EU skall inte bestämma vilka värderingar vi människor och medlemsstaterna skall leva efter. Det kan bara skada att föra upp personliga värderingar, kulturella eller nationella traditioner som en ytterligare dimension för konflikter. Ett av de hot mot internationell säkerhet och stabilitet som Europa måste möta kommer från de regimer och politiska grupper som i omvärlden vill göra religionen till politik. Det är något vi skall reagera emot, inte legitimera.
Buttiglione må slåss för en annan familjepolitik i Italien men låt det vara ett italienskt problem. Han anser inte att EU skall lägga sig i familjepolitiken, det gör inte jag heller. På denna punkt borde Segelström instämma. Inte minst för att alternativet vore till skada för oss alla.
Den ledamot av Europaparlamentet som i dag vägrar godkänna kommissionen på grund av en ledamots religiösa uppfattning, tar ett stort ansvar för Europas framtid.

Gunnar Hökmark
EU-parlamentariker (m