I London för lite diskussioner med vetenskap och aktörer när det gäller finansiella marknader.
Två saker värda att notera.
Den ena är den utomordentliga uppgång som präglat brittisk ekonomi sedan man bröt med den utgiftspolitik som drev Storbritannien in i djup kris vad gäller underskott och skuld. Det är genom besparingar och reformer detta har kunnat uppnås, inte genom oreflekterad ytterligare upplåning som vänstern i Europa reflexmässigt tror löser alla problem oavsett de själva har sett hur den politiken lett till okontrollerade åtstramningar när inga pengar finns.
Den andra är oviljan att i ett bredare perspektiv sätta Storbritannien in i ett gemensamt ansvar för Europas ekonomiska och politiska utveckling trots att man själv är så direkt beroende till dessa gemensamma skeenden. Det är en norsk utveckling som riskerar att göra Storbritannien liksom Norge beroende av beslut man inte påverkar och därför blir sämre än de annars hade blivit.
I Sverige går regeringen nu vidare med att erkänna en stat som inte finns och där det inte finns någon som har kontroll över dess territorium. Det är en politisk markering som motverkar sina syften eftersom den kommer försvaga möjligheten att ställa krav på moderata politiska krafter på båda sidor att ta ansvar, i det ena fallet ta ansvar för att erkänna staten Israels rätt till existens och stoppa terrorism från palestinskt territorium, i det andra fallet att gå in i en fredsprocess där omvärlden ställer krav på motparten att erkänna Israels rätt att existera.
Vänsterregeringens erkännande politik är kravlöst och innebär i första hand ett stöd för dem som inte vill ge avkall på terror och som inte vill rätta sig efter omvärldens krav på demokrati. Det är Hamas som långsiktigt vinner på att erkännas som en vanlig politisk kraft istället för den terrororganisation man är. En palestinsk stat som får den starten kommer inte präglas av demokrati och rättsstat utan mer av det religiöst motiverade hat som vi i denna region ser alldeles för mycket av och som saknar rötter i någon religion men väl många företrädare som vill få välsignelse att döda och förtrycka andra människor.
Stärker man inte demokratins drivkrafter försvagar men fredens möjligheter. Det är vad Wallströms och Löfvens återgång till 1980-talets symbolpolitik innebär.