När detta skrives sitter jag på tåget på väg till Linköping, med en vacker vintervy utanför, och funderar på det så kallade borgerliga nätverketför trängselavgifter som i dag presenterade sig på DN debatt med bland annat kollegan Anders Wijkman och min tidigare bänkkamrat i riksdagen Gabriel Romanus i täten
Vet för stunden inte hur stort nätverket är, vet att det är borgerliga personer som säger sig vara för trängselavgifter men tänker också på att det som de försvarar inte är trängselavgifter utan tullar.
Tullarna håller fler människor utanför staden. De som inte har råd åker inte in i samma omfattning som tidigare till Stockholm, som är deras stad liksom vår som bor inne i staden. Även jag har konstaterat att det ofta är lite bekvämare att ta bilen på ärenden inne i staden, eftersom det tullarna håller antalet som åker in i staden nere.
Men det är som sagt inga trängselavgifter för vi som trängs utan att åka in i staden behöver ju inte betala. Och den som kör in sin bil till staden för att parkera den för att arbeta och senare hämta barnen eller storhandla trängs inte men får likväl betala.
Jag menar inte det vore bättre om det dessutom infördes nya avgifter för om medborgarna ska röra sig i staden vare sig till bil eller till fots. Ibland är det rätt trångt kring Drottninggatan, Kungsgatan och Hamngatan och då skulle ju människor som vill ha trängselavgifter kunna säga att det inte finns några fria nyttigheter utan att man bör betala för dem om man inte kommer från staden. Då skulle ju faktiskt trängseln kring Drottninggatan, Kungsgatan och Hamngatan minska.
Men de glömmer en mycket principiell sak. Staden är vår. Den är ingen fri nyttighet som vi brukar gratis. Vi betalar skatt för den. Gatorna, vägarna in till den, huvudstadens byggnader är liksom allt annat finansierat med medborgarnas skattemedel. Nu betalas en ny skatt till staten, som hindrar en del att komma in till staden och som underlättar för andra att utan någon egen kostnad röra sig lite lättare i staden. Hur trångt det blir när människor väl vant sig vid att man måste betala för att komma in till staden vet vi inte, men det är klart att hade vi i stället investerat i kringvägar istället för tullar hade det också blivit lättare. Men tanken att politiken istället för att försvåra skulle underlätta verkar vara avlägsen för, likaväl som den enkla tanken att det är människorna som är i staden, och som kommer in i staden som är dess tillgång. Staden är människorna, inte tullarna.