Tillbaka i ett regnigt Bryssel. Bland de papper jag dyker ner i ligger bland annat en interjvu med Turkiets ambassadör som konstaterar att EU genom att blockera förhandlingsprocessen med Turkiet nu inte längre har det inflytande över landets utveckling som tidigare krav på reformer har haft. Och så är det tyvärr, den halsstarrighet som har präglat länder som Frankrike och Tyskland i denna fråga motverkar både Europa och europeiska värden.
Den har redan lett till att Turkiet har sökt sig en annan regional roll än att vara brygga till Europa och till att de krafter som vill söka sig bort från det öppna samhällets värden har fått luft under vingarna. Det är illa för Europa och EU eftersom Turkiets inflytande är viktigt i denna del av världen, från södra Kaukasus och ytterst även Västra Balkan vars motsättningar bottnar i århundradens historia där Turkiet varit en part.
Efter en kort genomgång av ett antal olika politiska ärenden blir det vad som kan kallas en mer slutlig diskussion kring hur paketet kring stabilitetspakten nu ser ut. Det som i dag saknas är en överenskommelse kring den omvända kvalificerade majoriteten som är en förutsättning för att pakten ska präglas av den automatik som krävs för en långsiktig trovärdighet. Allt för många medlemsstater är emot denna och skälet är enkelt. Man vill kunna göra avsteg när det passar och vill du kunna skapa en politisk majoritet för detta.
Mitt i den grekiska krisen kan det vara värt att komma ihåg att en stark stabilitetspakt ska vara ett värn mot att enskilda medlemsstater, stora eller små, förlorar kontrollen över sina statsfinanser på bekostnad av alla andras finansiella stabilitet.