I morgon är Stefan Löfven värd för ett europeiskt toppmöte i Göteborg. Det riskerar att bli ett av de större självmålen i svensk Europapolitik.
Den möjlighet att visa ledarskap i europeisk politik, som den svenska regeringen borde ha visat långt tidigare, har nu slösats bort genom att inbjuda till ett symbolmöte som öppnar upp för lagstiftning och regleringar på europeisk nivå i frågor som EU inte bör styra over. De svenska Socialdemokraterna har under det senaste året sprungit fram och tillbaka. Från krav på lagstiftning och regleringar i strävan att visa socialt ledarskap, till att man har sagt sig vara mån om att värna den svenska modellen och att svensk välfärd ska vara en fråga för Sveriges riksdag. Man vill lagstifta och reglera i EU, men utan att EU lagstiftar och reglerar. Det är en hopplöst ogenomtänkt politisk strategi. Cirkelns kvadratur kallas det med vänligare ord.
Ledande svenska socialdemokrater i Europaparlamentet har krävt lagstiftning och uttalat att det inte räcker med sociala deklarationer. Den socialistiska gruppen kräver lagstiftning och bindande åtgärder. De har tillsammans med andra drivit fram en majoritet i Europaparlamentet för lagstiftning och reglering inom den sociala pelaren, vilket Marita Ulvskog betecknade som en ”glädjechock”. Den ursprungliga lanseringen av den sociala pelaren, som presenterades av kommissionsordföranden Juncker, handlade om att skapa en paneuropeiskt reglerad arbetsmarknad.
När Stefan Löfven tog initiativ till att nu etablera den sociala pelaren som en del av Europeiska unionens mandat, för att göra EU mer socialt, bortsåg han från att EU redan är socialt. Genom nuvarande fördelning av politiska uppgifter ansvarar medlemsstaterna för social välfärd och arbetsmarknad, och den inre marknaden lägger grunden för den sociala trygghet som sedan utformas och lagstiftas inom ramen för nationella prioriteringar och förutsättningar. Framförallt glömde han att det är en stark svensk linje att värna den svenska modellen och den svenska riksdagens suveränitet att utforma familjepolitik, arbetsmarknadslagstiftning, sociala välfärdssystem och skattepolitik.
Andra vill annat, och många andra vill utnyttja de gråzoner som fördraget innebär liksom de vill förändra fördraget.
Nu ska Stefan Löfven antingen välsigna en sådan utveckling eller säga nej, vilket det mesta tyder på. Det innebär att Sverige har förspillt viktiga möjligheter att ställa sig i täten för reformer för ett modernt och starkt EU efter Brexit, inom alla de områden som är gemensamma kompetenser. Minska byråkrati, stärka sammanhållningen och det som måste vara gemensamt, vinna stöd för frihandel, förnya flyktingpolitiken, satsa mer på forskning, bekämpa protektionism, vinna stöd för en gemensam säkerhet med tydlig politik mot Ryssland. Istället valde han ett område som leder till mer byråkrati, ett fokus på frågor som är medlemsstaternas, som leder till nya motsättningar och där han själv kommer tvingas säga nej.
Magplask. Feltänkt. Bortslösad möjlighet. Kanske ett av de större självmålen i svensk Europa- och utrikespolitik, i tävlan med Margot Wallströms kampanj för ett kärnvapenförbud som underminerar europeisk säkerhet, våra partners säkerhetspolitik och nedrustningsprocessen som sådan. Något som regeringen nu tvingas utreda för att säga nej till. Självmål på självmål.